Din Gud och min Gud

20.02.2012 kl. 01:18
Varning för ett långt inlägg om religion i USA.

I dag besökte jag en baptistkyrka som en kollega brukar gå till. Det var en väldigt intressant utflykt. Första spontana reaktionen, men vaddå de har ju mjuka bänkar. Bänkarna var dessutom inte desginade som i nordiska kyrkor så att man ska sitta spikrak i ryggen, helst ska man sitta med ansiktet i händerna och begrunda/ vara rädd för Gud.

På ett sätt kändes det inte ens som samma religion, deras bild är att man ska vara gudsfruktig, man ska säga till om någon inte uppför sig kristlig. Kan just tänka mig va H & B skulle ha sagt om de suttit igenom den över två timmar långa seremonin, var av en timme (!!) var predikan.

Det är så mycket jag kunde säga om gudstjänsten men jag vill inte såra någons religion. Men som en stel luteran så kändes det mycket märkligt att folk kom och gick som de ville, ibland till och med över en halv timme försenade, folk textade i kyrkan. Det var verkligen Guds vardagsrum om man vill se det som så. Men lite som med sitzregler så saknade jag lite disciplin, bara liksom låt telefonen vara under gudstjänsten.

Det började riktigt bra med en kvarts sångstund, det var verkligen befriande. Men redan vid trosbekännelsen så märkte man skillnaden. Vi skulle läsa upp en text där vi bedyrade att de som inte följer skrifterna gör så för deras förkärlek till synd och där kände jag bara att så här tycker väl ändå inte min Gud? Sen predikan en tid senare var så lång och jag hade ju inte precis sovit många timmar natten innan, så jag efter 45 minuter hade jag, ska vi säga, lite koncentrations svårigheter. Mycket av det han sa var väldigt intressant också ur en helt teoretisk vinkel. Predikan började med att läsa andra kapitlet ur Jakbosbreven (om att man ska tänka först och tala sedan, i botten en sund princip) vi hade bibeln med så vi kunde följa med själva. De flesta hade med sig sin egen söndagsskole bibel med texter som förklarar hur man ska tänka.

Den första delen av predikan har jag inget problem med, den andra delen var något annorlunda än vad man träffar på i finsk kyrka. Dels så stängde han ju aldrig av, han malde ju på i år och dagar, men dels så talade han om riktiga kristna och folk som låtsas vara kristna. Och här känner ju jag att det att man hör till kyrkan betyder ju inte nödvändigtvis att man ser sig som kristen (Se Magnus Betners "Inget är heligt" för mer inspis, eller "I ditt ansikte") men om man nå går så långt att man titulerar sig som kristen, åtminstone i sekulariserade Finland, så ska väl ingen pastor komma och säga att du är inte kristen. Va fan. Jag blev nog lite arg. Samtidigt förstår jag poängen att man inte kan gå omkring och säga att man är kristen om man bryter mot de centrala reglerna, tio budorden etc. Sen kändes det nog också lite konstigt att be för att den Iranska regeringen och Jehovas vittnen skulle ta sitt förnuft till fånga, visserligen tycker jag att det kunde vara en helt bra idé men att sitta i kyrkan och säga att någon annans tro är sämre än den egna kändes bara fel.

Min Gud är kärleksfull och utesluter inte andra. Om man nu tror på Gud och att han skapat världen (den delen är jag ännu inte helt övertygad om) men om man nu gör det, så kan man väl inte rimligtvis tro att han skulle skapa ex. homosexuella/muslimer/jehovas vittnen för att utesluta dem ur sin gemenskap? Bara haha, jag skapar er och låter er tro på Muhammed men det betyder att ni inte får komma till himmelen, Gud bara: consider yourself damned. Hur troligt är det?

Det mest coola med idag var ändå att jag fick se tre vuxna människor döpas i kyrkan. I klädd vit särk doppades de från topp till tå, skinande av glädje och hopp och tro. Det var en stark upplevelse som jag är glad att jag fick se. Dessutom var det roligt att sjunga Härlig är jorden på gammal engelska.

Edit: predikaren och de andra var klädda i jeans och var allmänt avslappnade, det var rätt så konstigt. Dessutom ingick ingen nattvard, visserligen förståeligt med en 400 kyrkobesökare men ur en religiös synvinkel tyckte jag att det fattades något. Inte ens min favorit del, välsingnelsen hörde till. Det betyder inte heller att jag inte skulle vela gå på nytt, men det var ganska mycket att vänja sig vid.
Kommentarer (1)
Spamfilter
Skriv siffran 7 med bokstäver:
Jag kommer i håt några "kosntigheter" från Lutherska kyrkan i Alaska, man skulle bli bekant med personen bredvid, och som du sa, det var ganska fri samvaro, även under kyrkogången. an är ju van att stitta tyst och låta alla andra vara i fred.
Tiina Kujala20.02.12 kl. 01:53
Det är ju inte heller det att det skulle vara fel med det, men som du säger så känns det nog väldigt annorlunda än i den strikta disciplinerade versionen, eller ska vi säga högtidliga som jag är van med. På ett sätt är det ju roligt att folk är så bekväma i att gå i kyrkan, men för mig som normalt inte går så ofta i kyrkan så tycker jag att det är helt roligt med lite högtidlighet. En annan rolig grej var att folk tog anteckningar under predikan :)
20.02.12 02:37

Follow on Bloglovin

Hej! Vad roligt att du tittat in på min blogg! Jag är 30 år, bosatt i Helsingfors med min man och våra två barn. Jag har precis börjat jobba igen efter barnen och äntligen inom "min bransch". Från att ha varit mammaledig studerande är det en rätt stor omställning.

På instagram hittar du mig på @jooles_snapshots

 

 

 





Blogs I read:

Anna - Less or more