Förlossningsberättelse: återhämtning från kejsarsnitt

Publicerad 15.11.2015 kl. 13:44

I återhämtningssalen var vi till en början enda patienterna och det var ganska skönt, hela tiden hade vi fått höra att det sku vara så fullt att t.ex. familjerum inte skulle lyckas och själva operationens starttidpunkt hade varit lite ett frågetecken just på grund av rusning. Men det märktes då inte för oss egentligen.

Mina ben kändes domnade men flickan var pigg och ruffsig och jag fick egentligen hålla henne hela tiden. Det var jätte skönt att Nicke och flickan fick vara med i uppvaket, det var tydligen nån ny policy, i och för sig hade Nicke gärna för min del fått ha henne i ”kängurubehandling” men nu kunde jag ju också försöka mig på amning helt enligt babyns takt.

Efter några timmar rullade de in nästa patient och sen nån som kom på ambulansbår och då började rusningen kännas av. Antagligen rullade de därför iväg oss till avdelningen ren fast jag ännu hade lite domnade ben. Först fick jag panadol i dropp och nån annan medicin ännu och jag upplevde att de på ett helt annat sätt såg till att jag inte skulle ha ont än efter förra förlossningen då de lämnade oss till vårt eget öde i timmar.

Egentligen var vår största besvikelse att vi inte fick familjerum men tur i oturen fick vi ändå hela tiden vara ensamma i det rummet som vi blev hänvisade till. Tråkigt bara för Nicke som fick stirra på den tomma sängen på andra sidan rummet i två och ett halvt dygn medan han bara hade en oergonomisk stol att sitta i.

Det sägs ju att man mår mycket bättre om man stiger upp redan samma kväll och går lite så jag gjorde det ca 7 timmar efter snittet. Nån timme tidigare hade jag försökt svänga mig i sängen med hjälp av en sköterska men det gjorde infernaliskt ont så jag var lite skeptisk till att gå men det var helt okej. I ett halvt dygn mådde jag prima kan man säga.

När Nicke sen fick åka hem till natten så tog jag kanske i lite väl hårt med att sköta babyn själv. Hon måste få några blodprov gjorda och så där och ville egentligen bara äta och inte sova alls. Till slut tog nattsköterskan henne till kansliet och jag sov hela två timmar! Whoop whoop.

Huvudpersonen med sitt ruffsiga hår. Precis som med Kisen så vill vi inte sätta ut så mycket bilder på internet på barnet men den här gör vi ett undantag för.

Nästa dag mådde jag riktigt dåligt, men det lär också vara vanligt att det kommer ett dipp. Tösen började också må sämre och hennes blodsocker värden sjönk helt (ner till 1,9) trots att hon fick amma och donerad mjölk. Det var väldigt stressigt för vi hade börjat hoppas på att få åka hem nästa dag. Det hjälpte inte heller min lust att vara kvar att det skar sig lite med nattsköterskan då hon inte ville ge mig mera värkmedicin trots att jag hade fått det utskrivet åt mig av läkaren. Jag fick lite flashback från förra BB tiden och började gråta ganska mycket. Sköterskan blev ganska chockad och gick sen efter det med på att kontrollera vad läkaren skrivit... Jag fick mina mediciner...

Nästa dag nämnde vi just i grevens tid åt sköterskan att vi ville åka hem, vi hade nog talat om det i ett dygn men pga att Tösens värden hade gått lite ner dagen före (sen blev de stabiliserade och jätte bra) så var vi först inte på väg hem. Men med ungefär 30 sek marginal fick sköterskan fast barnläkaren på avdelningen innan de traskade vidare och vi fick lov att åka hem!

Mitt sår gör definitivt ont emellanåt men till skillnad från förra gången kan jag sitta och ligga, ja egentligen leva och existera utan problem. Nu gör det emellanåt lite ont en timme före jag kan ta nästa dos värkmedicin men jämfört med 16 timmar i dygnet värk i 6 veckor så är det här en så radikal skillnad.

På sjukhuset var jag konstant i eufori över hur lite smärtor jag hade, sköterskorna trodde antagligen att jag var galen, eller en knarkare, eller båda två. I mitt fall lyckades kejsarsnittet över all förväntan med andra ord. Nu nästan två veckor senare gör det så klart ännu lite ont ibland, värst är det när jag glömmer att ta nästa dos, då kan det nog göra rätt ont i såret men jag ser det som ett jätte positivt tecken att jag glömmer min värkmedicin. Smärtmässigt går det inte att jämföra med förra gången då det var först efter två veckor som jag fick tillräklig smärtlindring och hade spenderat typ två veckor med att gråta av smärta. Jämfört med det så känns det ungefär som om jag kunde ge mig ut och bestiga ett berg. Eller åtminstone vardagen. Lite kämpigt är ju det där lyftförbudet, med Kisen har det gått bra men tyvärr kan jag inte riktigt ta mig ut på vagnpromenad själv ännu för vagnen väger för mycket att dra upp och ner för trappan...

Kommentarer (1)
Spamfilter
Skriv siffran 3 med bokstäver:
Sägs det inte att barnet har mycket hår om man har mycket halsbränningar under graviditeten? Stämde det? :D Skulle vara så kul med ett litet troll men tvivlar på det då våra båda haft väldigt lite hår (och ingen halsbränna).
Karin18.11.15 kl. 20:59
Jag hade massor med C och han hade mycket hår, A har nog mera hår men jag hade inte så mycket halsbränna men jag åt mindre kryddad mat och åt Losec från början istället för det där förfärliga Rennie så det är svårt och säga om de hade skillnad :D jag tycker det är så knäppt att tösen har så mörkt hår när storebror var så ljus!
22.11.15 12:33

Follow on Bloglovin

Hej! Vad roligt att du tittat in på min blogg! Jag är 30 år, bosatt i Helsingfors med min man och våra två barn. Jag har precis börjat jobba igen efter barnen och äntligen inom "min bransch". Från att ha varit mammaledig studerande är det en rätt stor omställning.

På instagram hittar du mig på @jooles_snapshots

 

 

 





Blogs I read:

Anna - Less or more