Förlossningsberättelse

09.11.2015 kl. 16:51

Efter att knappt haft några förvärkar under hela graviditeten fick jag under söndagen dras med värkar så gott som hela dagen. Till slut ringde jag till Kvinnokliniken och fick råd om hur jag skulle försöka lugna ner situationen eller alternativt avgöra om det var förverkar eller riktiga sammandragningar. Det lugnade ner sig då till slut.

Måndagen gjorde jag knappt annat än förberedde mig och sedan på kvällen fick jag äntligen ringa in till BB och fråga när snittet skulle göras. Svaret blev att vi skulle infinna oss vid labbet kl 07:30 och sedan var vi andra i tur till operationssalen. Vi lämnade Kisen hos mormor och morfar och gick hem och lyckades sova ganska lång natt.

Tisdagsmorgonen kom och jag fick ta på de fina stödstrumporna och 05:45 dricka mitt sista glas vatten. I äkta Helsingforsisk anda tog vi buss nummer 14 till förlossningssjukhuset och steg in där en kvart över sju på morgonen. Sen började vi bli lite små nervösa när labbet öppnade lite försenat, vi tog hissen upp till avdelningen och blev nervösare (åtminstone jag) för varje meter som vi färdades. Väl framme på avdelningen var våra förhandsinstruktioner slut så vi fick leta reda på en barnmorska och råkade träffa på Sanna som var vår egen barnmorska. Vi visades till väntrummet och det paret som var före oss satt redan där i sina operationskläder. Efter en låång stund (typ 20 min) fick vi äntligen också byta om och sen togs en kurva. Tösen var så livlig i magen att de hade problem att få en ordentlig kurva och jag blev nervös igen över att det skulle påverka vår plats i kön...

Typ kvart över nio kom de rullande på min säng och Tösens säng. Nicke fick ta över Tösens säng och så följde vi efter min säng till sjätte våningens operationssal. Salen var full med grönklädda kvinnor och jag blev lite nervös av att de var så många. Men de var trevliga och effektiva som ett rullande band.  Jag fick spinalbedövning och en kanyl för epiduralen inlagd. Det hade jag varit lite nervös för på förhand men det enda som hända var att min fot lite sprätte till och den var typ sned och dom satt den på nytt? Följde inte med så noga för var rätt rädd att det skulle börja ta ont, men det gjorde det inte.

Sen började de kontrollera hur bra bedövningen fungerade vilket också var jätte skumt. Man känner beröring men ingen smärta. Det hade jag svårt att tro på in i det sista men eftersom de lyfte ut mina organ på min mage så måst jag väl acceptera att så var fallet.

Jag kände när de gjorde snittet och nog hur de bökade omkring i magen. Det var inte precis skönt men det gjorde absolut inte ont. Jag spände mig nog precis hela tiden eftersom jag väntade på när det skulle börja göra ont. De sa att de skulle ta tid på sig eftersom det inte var bråttom, att det var bättre för babyn på det sättet. Sen sade de plötsligt att snart föds hon och 10:05 spräckte de hinnorna.

10:06 utbrast nån ”oi, sieltä tulee jotain tummaa” och 10:06 var hon född. Nästan direkt kom ett högt bestämt skrik och så såg vi mycket riktigt ett mörkt huvud som flög förbi på vägen mot putsning. Bakom skynket fortsatte de böka omkring i magen. Jag grät för att hon skrek till och det konkretiserades för första gången att vi faktiskt hade fått en baby. Som levde och fanns. Och för att hon hade långt mörkt hår.

De fortsatte böka omkring i min mage och efter en stund började jag lyssna på deras lugna prat. Jag uppfattade att något var lite fel, inte nu så där katastrofalt men något utanför normen. Fattade nu inte riktigt vad de pratade om. Sen sa en av doktorerna något om att det är irriterande att måsta ta ut livmodern när man precis fått den på plats. Sen ringde dom in nån högre stående läkare som kom in och mumlade något. De pratade något om att bränna blodkärl och precis när jag började fundera om jag borde lyssna på vad de talar om medan jag aktivt försökte att inte göra det så kände jag att de började sy. Då tänkte jag att det inte kunde vara nån större fara om de nu sydde fast mig.De hade visst lite svårt att få blödningen i den putsade livmodern att koagulera eller sluta blöda eller något eftersom de fanns nån ärrbildning eller endometrios.

Sen tog de raska grönklädda svärmen personal bort massor med slangar från mig och flyttade över mig till min säng och så var det över lika fort som det började. Några grönklädda typer rullade mig och lilltösen in till uppvaket och Nicke fick också följa med.

Det var sagan om kejsarsnittet det, ska skriva lite mer om hur det var efter snittet till näst men det här blev ren ganska långt. Summa sumarum så spände jag mig nästan hela snittet för nån värre smärta som aldrig kom. Definitivt mycket bättre än Kisens förlossning. Den främsta känslan är förvåning över hur lite ont det gjorde, jag trodde som sagt hela tiden att jag skulle få ens nära på den där överjordiska smärtan från förrra gången men inget kom ens nära. Jag är väldigt glad över att jag lyssnade på mig själv och valde kejsarsnitt framom att försöka föda nedre vägen en gång till.

Några timmar senare på avdelningen, mycket mer välmående än jag hade hoppats på.

Kommentarer (2)
Spamfilter
Skriv siffran 10 med bokstäver:
Så skönt att det blev bättre den här gången! Igen ett bevis på att man nog vet bäst själv ändå sen när det kommer till kritan. Fick du ha tösen och Nicke med dig hela tiden på uppvaket? Jag vet så många som har fått ligga där ensamma och tycker det är helt idiotiskt. Det vill jag åtminstone inte göra flera gånger!
Karin10.11.15 kl. 11:54
Jo, jag fick till och med hålla henne mesta delen av tiden! De berättade före vi kom till op-salen att nu efter remppan så strävar dom till det, beror på hur rusning det är. Vi var ensamma patienter i uppvaket så det var super lyxigt. Just innan vi flyttades till avdelningen kom det två andra patienter och då rymdes den senare pappan inte in direkt men vi stack ut 15 min senare och då väntade han direkt utanför och fick gå in sen till sin familj när vi var ur vägen! Det gick nog allt så super bra!
10.11.15 15:25
Intressant att läsa hur det går till under ett planerat snitt, så fint skrivet på nåt sätt! Och jättebra att du fick en positiv upplevelse efter förra gångens horrorupplevelse!
Catten23.11.15 kl. 21:29
Tack :) det kändes bra och faktiskt helande på något sätt fast metoden för förlossningen var helt annan, kanske just därför!
24.11.15 19:11

Follow on Bloglovin

Hej! Vad roligt att du tittat in på min blogg! Jag är 30 år, bosatt i Helsingfors med min man och våra två barn. Jag har precis börjat jobba igen efter barnen och äntligen inom "min bransch". Från att ha varit mammaledig studerande är det en rätt stor omställning.

På instagram hittar du mig på @jooles_snapshots

 

 

 





Blogs I read:

Anna - Less or more