Bisarra drömmar

24.08.2015 kl. 09:58

I vanliga fall går jag inte omkring och lider av "dåligt mammasamvete" men såklart är jag ju inte immun mot det fenomenet. Det dyker upp lite när som helst, t.ex. när jag inte orkar gå till parken med barnet för att jag hatar allt som har och göra med parkhäng (sand, andras ungar som inte samsas, samma mammor som orkar gå dag ut och dag in i parken och trivs där längre än fem minuter etc etc).

I natt drömde jag att Nicke och jag reste runt Nya Zeeland utan Kisen. I drömmen hittade jag Kisens kritor och ritpapper i min rinka och drabbades av så förskräcklig längtan efter barnet att jag direkt vaknade. Under natten hade tydligen Kisen tassat till vår säng utan att jag märkt det. Det var något ironiskt att vakna till så intensiv saknad av barnet, bara för att vakna och inse jag låg tio centimeter ifrån honom. Jag ville ta och bamsekrama honom men det hade inte varit helt klokt så istället låg jag vaken och funderade över den verkliga orsaken till samvetskvalet.

Ganska exakt tre år (!) sedan på Maungakiekie, vi vandrade fritt mellan de här bestarna och Nicke var övertygad om att tackan skulle anfalla oss om vi kom emellan henne och lammen. Nån behövde/ behöver en lektion i biologi.

Från typ samma dag, kunde inte låta bli att ladda upp den här bilden. Så här blond har jag nog aldrig varit  tidigare och kommer nog aldrig att vara det igen. Blond och inte hemskt blåögd i praktiken men nog omedveten om allt som heter dåligt mamma samvete.

Ja, det dåliga mamma samvetet kommer nog säkert från tanken på förlossningsavdelningen. Innan Kisen föddes förstod jag inte alls tanken på att mammorna ville hem till sitt första barn. Jag tyckte det var hysteriskt och att andra barnet förtjänade sin ensam tid med föräldrarna. Nu märker jag till min förtvivlan att jag har samma känslor som den gode Blondinbella, att jag känner dåligt samvete för att jag avslutar Kisens tid som ensambarn (helt orationellt är jag medveten om).

Med kejsarsnitt blir man ju antagligen tvungen att vara tre dagar på avdelningen och det känns nog ganska hårt. Dels för att jag absolut avskydde avdelningen och inte kunde slappna av där men dels också för att sonen kommer att måsta vara borta från oss så länge. Vet inte helt hur vi ska lösa den ekvationen ännu...

Kommentarer (1)
Hej, vi löste "3 dagar på sjukhus efter kejsarsnitt" så att jag var där ensam med bebin medan min man kom på dagarna och for till sonen på eftermiddagen och var med honom natten och morgonen. Vi kände precis som du sa att 3 dagar var för länge och dessutom sa de på Jorv att som andra föderska är man inte prioritet till familjerum utan snarare osannolikt att man sku få ett, men kan ju vara annorlunda i stan.
Mustikka26.08.15 kl. 10:13
Jag sku faktiskt just kolla din blogg för ledtrådar :D planerade kejsarsnitt görs i stan på kvinnokliniken som har mycket färre platser nu under renoveringen så det är nog anyones guess hur det går. Vår son skulle antagligen vara hos mommo i samma stadsdel/ på dagis under dagarna medan det är sjukhus som gäller så på det viset så kanske det skulle fungera... Tanken på att dela rum känns nog jobbig men jag förstår att man prioriterar förstföderskor. Min egen vistelse förra gången på hela BB for nog så åt fanders så jag på det sättet så sku icke-kejsarsnitt locka för att slippa BB-delen. Men tyvärr så tror jag inte att det skulle lyckas för mig.
26.08.15 10:51

Follow on Bloglovin

Hej! Vad roligt att du tittat in på min blogg! Jag är 30 år, bosatt i Helsingfors med min man och våra två barn. Jag har precis börjat jobba igen efter barnen och äntligen inom "min bransch". Från att ha varit mammaledig studerande är det en rätt stor omställning.

På instagram hittar du mig på @jooles_snapshots

 

 

 





Blogs I read:

Anna - Less or more