Om flygandet

24.06.2015 kl. 08:45

Först om flygandet. På vägen till Visby var flygandet lite småkämpigt, mest för att Kisen valde att sova ca tre timmar natten före avfärd och vi sen måste väcka honom halv sex tiden för att hinna med taxin kl 06. Uppskattades inte av någon i familjen kan jag säga.

Första flygetappen (direktflygen började gå efter midsommaren) hade vi som tur en tre personers rad så  vi fick lov att boxa ner honom tillsammans. Han ville INTE sitta med bältet på utan endast på trunki-väskan. Efter att vi lyft gav jag honom en russinask som han sen åt i sig. Han hade totalvägrat frukost så det var säkert jätte skönt i magen med en hel russinask, men han var nöjd och tyst. ish.

Sen var det layover på Arlanda som blev lite mycket för var och en. Bilderna som jag tog försvann hittills på telefonen, men Arlanda eller Swedavia ska ha mycket tack för att det finns paraplyvagnar precis överallt på flygplatserna. Även på lilla Visby hittade vi likadana vagnar. Men på Arlanda slocknade alltså Kisen till slut i en vagn och vaknade sedan motvilligt när vi skulle stigaombord. Som tur somnade han mot mitt armstöd nästan direkt på planet och jag var visst medvetslös själv för två sekunder senare landade vi.

På vägen tillbaka hade han också kinkat med maten hela dagen och var därför på mindre strålande humör igen... Men russinburken kom fram direkt i planet så VBY-ARN gick ganska bra. Förutom att planet var lite försenat tack vare att nån idiot hade flygit en drönare på Arlanda och hela stället hade utrymts...

Det betydde att det blev tajt att få mat igen i oss alla, därav blev det inget av den mutsushin jag hade planerat in. Han vägrade sina sunkiga nuggettar och det förstår jag bra, men det började bli ganska rastlöst när klockan var 22. På planet fick han därför en minipåse chips som han så lyckligt tuggade i sig under hela flygresan. Som gick perfekt. Ett ordentligt utbrott fick han när vi landat, flygets luftkonditionering stängdes genast av och han ville UT. Det fick han inte för vi var längst bak. Så han skrek högt och argt tills det var vår tur att gå ut. Mysigt.

Summa sumarum: utan mutor hade vi nog inte klarat oss. Med mutorna gick det lättare än jag trodde för jag hade nog målat upp både den ena trotsen efter den andra. Värst var första etappen HEL-ARN men det gick också bra.

Om bugaboons transportväska vill jag ännu säga att det var ett bra köp. Jag var skeptisk till Compact väskans tunna material så vi la in en extra filt. I motsats till vad jag läst på nätet som worst case scenario  så gick påsen inge sönder och vagnen verkar ha klarat det bra. Fast... Kalla det fördomar, men jag tror nog att det har skillnad vilka länder man reser mellan, såpass tunnt material har Compact väskan att jag nog inte hade litat på att den skulle hålla för någo kreativa "virityksiä" t.ex.

Kommentarer (1)
Spamfilter
Skriv siffran 7 med bokstäver:
Sådan far, sådan son. Jag känner din Nicke som Russin-Niklas från åttio-talet. Han var/är en av mina favoriter för vi delade samma passion, russinen.
Micke24.06.15 kl. 21:46
Haha :D just nu är det russin-junior som slukar alla innan senior har en chans :D synd att vi inte kunde bära musta pekka till nästa generation dock :(
25.06.15 15:07

Follow on Bloglovin

Hej! Vad roligt att du tittat in på min blogg! Jag är 30 år, bosatt i Helsingfors med min man och våra två barn. Jag har precis börjat jobba igen efter barnen och äntligen inom "min bransch". Från att ha varit mammaledig studerande är det en rätt stor omställning.

På instagram hittar du mig på @jooles_snapshots

 

 

 





Blogs I read:

Anna - Less or more