Jullista

Hittade en jullista hos Karin, det gillar ju jag, både julen och listor. Here goes:

Pepparkakor eller lussebullar?                        

Pepparkakor alla gånger. Lillasyster är dock lite känslig för julkryddor så kanske det blir lussebullar i år...

Skumtomtar eller knäck?

Öm vad är skumtomtar? Som såna bilar då, i så fall helt klart knäck.

Ischoklad eller marsipan?

Ischoklad, marsipan är jag allergisk för så det skippar vi.

Köttbullar eller prinskorvar?

Väldigt svensk jullista, ingendera hör till en finlandssvensk jul tycker jag men köttbullar om jag ska ha nån dera.

Julkorv eller julskinka?

Julskinka ska jag nog ha på julen.

Lax eller sill?

Tja fisk är inte min grej. Men gravad lax kan jag nog gärna ta på julen, sillen får bli.

Sylta eller pastej?

Patéer hör till mitt julbord.

Paradis eller Aladdin?

Jag brukar äta så mycket patéer och romsmörgåsar att jag knappt orkar något annat. Blir det efterrätt så brukar det bli ost. Minns inte när jag skulle ha ätit Paradis så Aladdin då i så fall.

Revbensspjäll eller lutfisk?

Revbensspjäll, brukar nog inte äta nåndera.

Glögg eller julmust?

Alkoholfri glögg gillar jag men i år får det väl bli julmust pga kryddorna då.

Rödbetssallad eller dopp i grytan?

Har ingen aning vad dopp i grytan innehåller men säger det eftersom rosolli är snusk i min bok.

Ris a la malta eller risgrynsgröt?

Risgrynsgröt... men tja...

Hemma eller borta?

Solklart hemma, så länge hemma betyder lande. Julafton på lande ser jag frammemot hela året.

Utomlands eller Finland?

Finland. Nån gång kunde jag tänka mig att testa typ en jul på ett skottskt slott men det är nog mest en tankeövning.

Ge eller få?

Jag gillar båda, jag tycker det är roligt att ge presenter om man hittar på något riktigt bra.

Mysteriet på Greveholm eller Sunes jul?

GREVEHOLM! Höll ju på att bli skilsmässa när min man inte hade tittat på den. Tur att hans kusiner kunde rädda släktens ära. Här måst jag hålla med Karin att de nog var så mycket bättre förr.

Chokladkalender eller paketkalender?

Choklad av dessa två. Paket får man på julafton enligt mig, chokokalender är lite på gränsen tycker jag också. Däremot minns jag från dagis att vi hade ett paket per barn i en paketkalender och det var så fint att få vänta och fundera att vilken dag får man sitt paket.

Plastgran eller äkta?

Äkta, äkta. Vi tar vår från lande. I år är den löjligt stor. Den ska va operfekt och se gammaldags ut enligt mig.

Arne Weise eller Ernst?

Ja det här var ju lite hebreiska, Ernst antar jag att jag vet vem det är men har bara sett ett program. Trots att han irriterade mig så väljer jag honom.

När vill du att första snön ska falla?

Ju förr desto bättre. Synd att självständighetsdagen inte var vit.

Har du haft en grön gräsmatta på julen?

tyvärr.

När är det dags att pynta?

Eh. jag pyntar lite ann efter. Här hemma blir det nog winter wonderland idag när granen kläds.

Kan du komma på något negativt med julen?

Inte i det personliga julfirandet men så där i allmänhet så märks ju orättvisor lättare kring julen, som fattigdom eller familjegräl. Om jag inte skulle få fira julen som jag brukar skulle jag nog bli jätte ledsen.

Favorit julfilm?

Tomten är far till alla barnen tipsade Karin om, den har jag lånat i några år (förlåt) av våra vänner men inte hunnit se, den tror jag att jag ska se på fredagkväll! Annars är julen min bokhögtid. Helst vill jag läsa alla nätter igenom, måste skaffa en läslampa så jag kan läsa under täcket och inte väcka barnen i år.

Favorit julkalender?

Plåstret, Greveholm, Kopernikus( (?) Tomteverkstaden. Omöjligt att välja!

Blir du mättad av julen när den är slut eller vill du ha mera jul?

Julen vara ända fram till påska... Nå nej, helt bra efter trettondagen men sen börjar jag längta till nästa år. Älskar julen.

När öppnar du dina julklappar?

Vi har en julstrumpa på morgonen, åtmnistone åt barnen. Förra året var jag ännu lite barn och fick en bok av pappa, men vet inte hur det är när man är tvåbarnsmor... Julgubben kommer med en klapp åt alla och sen delar vi ut våra egna.

Favorit juldoft?

Julskinkan när den kommer ur ugnen.

Vad är viktigaste med julen?

Stämningen, att få kura ihop sig och insupa julatmosfären. Är lite oroad hur det kommer att vara att ha ett eget hus nästa jul.. :'(

Julkyrkan eller Kalle Ankas jul?'

Julkyrkan. Fast jag brukar gå före jul. Förra året var det nog för stressigt med Kisen så får se hur vi gör i år. Kalle ankas jul har inte hört till min barndom, Kisen har däremot sett på det från youtube dock utan att veta vad han tittat på!

 

Mvh,

Julcrazyga Julia

Publicerad 08.12.2015 kl. 08:20

To do list

Min to do list är så otroligt lång efter sista graviditetsmånadens ide och babybubblan att jag får springa som en yr höna omkring tills julen.

Kisen och lillasyster ska få julklappar, brorsan, morsan och maken är så gott som fixade. Övriga har jag ingen aning om. Hunden ska få en klapp också. Den ska vi kanske välja med Kisen nästa vecka. Låter som ett bra program på väg hem från dagis. 

Vi har de här senaste eftermiddagarna stannat vid den lokala järnaffärens julfönster. Perfekt för att locka hem Kisen med, eller snarare locka honom att gå någotlunda snällt på gatan. Sen är det ju förstås lite svårt att få honom att gå från fönstret men vissa smällar får man ta.

Här är det åtminstone snö och stimmung, kan vi få en lite vit jul ändå? Så att vi får åka lite pulkka och bygga snögubbe?

 

En grej jag får ta och fixa är presenter till dagispersonalen. Suck och stön, vad vill de egentligen ha? Inte för att jag inte vill ge en julklapp åt dem, det vill jag verkligen, det förtjänar de. Men tycker det är så olidligt svårt. Till sommaren fick de finare handkräm men man vet ju inte alls om de gillade det så vill inte ge det på nytt...  Choklad vill jag helst inte ge för det vet jag att många andra ger och vin vet man ju inte hur de förhåller sig till. Pyssla hinner jag inte. Gaah, nån som har bra tips?

Publicerad 07.12.2015 kl. 09:56

Vardagen

"Hur går vardagen" har många frågat. Det känns som en svår fråga eftersom jag ännu är SÅ PEPP över att inte vara preggo mera. Alltså fatta! Skulle jag få (och kunna) sku jag hjula lite för att illustrera min totala lycka. Det känns med andra ord inte som vardag ännu.

Man kan nog säga att graviditet inte är min grej. Alls. Depressionen är väck, jag är inte ständigt arg på allt och alla och har större tålamod med toddlerkungen och orkade till och med leka med hunden en stund igår.

På fredag ständge Helsingfors vatten av vårt varm vatten och vår värme en timme tidigare än jag hade räknat med. Steg upp och såg ut som ett troll och det rådde allmänt kaos, toddlerkungens mjölkflaska hade vält och blött ner hela sängen osv osv. Men dagen blev ändå bra! 

Publicerad 06.12.2015 kl. 09:49

Kejsarsnittet efter en månad

Nu har det gått lite över en månad sen mitt kejsarsnitt. Några saker som jag hade velat läsa om efter snittet var t.ex. hur länge andra har ätit smärt/värkmedicin och hur det känns för andra. Så därför tänkte jag blogga lite om mitt eget snitt.

Jag åt regelbundet värkmedicin i fulla två veckor, minns inte helt när jag började trappa ner men någon på den tredje veckan. Jag tycker jag kände ganska tydligt när jag inte mer behövde det.

Överlag tycker jag fortfarande att det har gjort markant mindre ont för mig än de gjorde med min epistomi och sugkoppsförlossning + återhämtning. Däremot förstår jag nu lite bättre varför folk har talat om återhämtningen. Nu när jag har börjat röra mig mer sticker det nog till i såret ibland och man kan nog inte påstå att det är bekvämt precis. 

Om man tänker sig att allt skulle gå som på strömsö med förlossningen så gör det säkert mindre ont i längden än ett kejsarsnitt.

Själva sårområdet gör för det mesta inte så ont, huden ovanför såret dvs mer mot magen har varit öm och känslig för beröring. Vad jag förstår så tar det tid för inälvorna att lägga sig på plats. Sjukt gör det nu kanske inte. Överlag gör det mest ont på högra sidan fortfarande. Sen jag slutade med värkmedicin har jag några gånger tagit extra om det gjort speciellt ont. 

Att bära en arg toddlerkung över gatan när trotsen rider mara på honom är inte det skönaste för såret/ magområdet. Men summasumarum så är k-snitts upplevelsen fortfarande massivt på plussidan även om de senare dagarna har varit lite mer smärtsamma.

Publicerad 05.12.2015 kl. 14:38

Kaffelättja

Jag har haft dåligt med ork att hälla i mig kaffe. Jag har prioriterat annat men samtidgt blirjag nog trött av att inte få min dagliga dos.

Igår drack jag kaffe först sju tiden på kvällen efter middagen när jag tvingade nicke att laga en kopp. Idag måste de bli ändring. Lunch ska jag nog också se till att fixa...Det har blivit lite smörgås och några bitar choklad. Inte bra och otroligt att mitt hemoglobin lyckades stiga till 131 på den dieten efter att jag förlorade 770 ml vid födseln...

 

December betyder födelsedagsmånad och det betyder väl årets vintermuminmugg för att underlätta kaffebristen, no?

Publicerad 01.12.2015 kl. 00:26

Lillasyster Kanin en månad

Imorgon är det fyra veckor sen Tösen föddes. Det har varit fyra ganska lugna veckor. För det mest har hon och jag hängt på soffan. Det är ganska annorlunda att amma en bebis än att flaskamata. Det tar t.ex. mycket längre tid och jag har svårt att bedöma hur länge det kommer att ta innan hon är mätt.

En annan skillnad är att jag får ta ganska mycket av nätterna. Definitivt en nackdel om det fortsätter länge. Än så länge har det inte varit så farligt förutom att jag somnar ibland och hon tappar greppet och blir sur...

Sen vet jag inte om det är skillnad på vår rådgivningen eller om det automatiskt är annorlund inställning när man ammar för hon är smack i mitten på kurvan, precis som Kisen var, men ändå har det inte varit något tal om att begränsa hennes matintag som det var (och som vi struntade i) med Kisen.

Till sättet är hon ganska lik sin bror, bestämd men lugn om hon får mat. Trivs och sova i amningskudden från Doomoo, bästa fyndet från en loppisgrupp. Praktiskt både för amning och för att förflytta den dåsiga bebisen till lämpligt tupplursställe. Datorn har jag sämre med tid att sitta framför, men det klagar jag inte över!

Från rådgivningen fick vi också en mumin reklam babybox, likt den där liberokassen man förrut fick från sjukhuset. Jag är en sucker för gratis stuff så den ville jag så klart ha. :D Pampersboxen vi fick med Kisen var bäst i mitt tycke, synd att den inte verkar delas ut mer. (Vår rådgivningstant har av dem på sin hylla men jag har nu fått både libero och mumin så tex int be om en sån också :P).

Publicerad 30.11.2015 kl. 20:08

Pappan, pojken och havet

Jag älskar vår brygga och utsikten och de här två när de undersöker bryggan och hur högt vattnet är. En dröm är också att ha dans på bryggan nån vacker sommarnatt, men det är väl inte sånt som folk sysslar med mer...

Storebror är så duktig, lite ynklig är han ibland och gråter lite mer än vanligt. Han verkar sprallig och glad för det mesta, men på natten när han sover så gråter han efter mamma. Dvs. mig. Fast han har krupit upp i vår säng och ligger tät intill mig så gråter han i sömnen och ropar på mig. Det skär i hjärtat på ett sätt som inget har skurit i det förrut.

Det började när han gick tillbaka till dagis. Jag har efter det försökt spendera så mycket tid det bara går med honom. Lillasyster sover ganska mycket ännu så det är relativt enkelt att umgås med honom. Den här veckan blir det fyra dagisdagar, dvs en mer än förra veckan, hoppas det börjar flyta på bra igen. På dagis går det ju bra men hemma när han kommer på att han har varit borta är det svårare.

Publicerad 23.11.2015 kl. 08:00

Den nya vardagen

Bloggen har blivit lite styvmoderligt behandlad nu under vistelsen i babybubblan. Sorppa!

Egentligen har väl inte vardagen riktigt kickat igång ännu, förra veckan hade vi tre dagisdagar och en dag då farföräldrarna hängde med Kisen. Ännu nästa vecka har vi bett om hjälp med dagishämtande eftersom jag ju egentligen inte får lyfta Kisen ännu. Trotsmonstret brukar oftast dyka upp vid dagishämtning eller förning så det är nog bäst så.

Fortfarande tycker jag att kejsarsnitt var det bästa av besluten men det är lite svårt att minnas att man inte ska överanstränga sig. T.ex magmusklerna använder jag jämnt när jag ska stiga upp. Nu gör det inte ens ont men jag borde undvika det ännu en stund framåt. 

Att ligga så här under filten och bara hänga tillsammans har varit min favorittid med lilla flickan. 

Jag levde så i förnekelsen att det skulle komma ett barn till eftersom jag var så förstenad i tanken på snittet att jag nog har varit lite förrundrad över att det har kommit ett litet liv till i våra liv.

Igår fick vi äntligen utforska bygget ordentligt. Plåttaket är på och något slags väggar också. Nästa stora beslut för oss är nyansen på målfärgen. Svårare än man skulle tro. Brädfodringen ska målas inomhus för att det ska vara vädertåligt så man kan inte alls skapa sig en bild. Gräddvitt / gräddgult hade vi tänkt men hur mörkt, hur mycket svart ska de vara och hur mycket gult?

Fyndade Baby cocoon till resvagnen på tori för en tredjedel av verkliga priset och är så nöjd! Det nya hårdare inlägget hade kanske varit lite mer praktiskt men aldrig i livet att jag hade betalat 260 euro för det. Den här nestet som man bara kan slänga i maskinen betalade jag 30 euro för och dess enda nackdel är att det inte har handtag.

Publicerad 22.11.2015 kl. 12:47

Förlossningsberättelse: återhämtning från kejsarsnitt

I återhämtningssalen var vi till en början enda patienterna och det var ganska skönt, hela tiden hade vi fått höra att det sku vara så fullt att t.ex. familjerum inte skulle lyckas och själva operationens starttidpunkt hade varit lite ett frågetecken just på grund av rusning. Men det märktes då inte för oss egentligen.

Mina ben kändes domnade men flickan var pigg och ruffsig och jag fick egentligen hålla henne hela tiden. Det var jätte skönt att Nicke och flickan fick vara med i uppvaket, det var tydligen nån ny policy, i och för sig hade Nicke gärna för min del fått ha henne i ”kängurubehandling” men nu kunde jag ju också försöka mig på amning helt enligt babyns takt.

Efter några timmar rullade de in nästa patient och sen nån som kom på ambulansbår och då började rusningen kännas av. Antagligen rullade de därför iväg oss till avdelningen ren fast jag ännu hade lite domnade ben. Först fick jag panadol i dropp och nån annan medicin ännu och jag upplevde att de på ett helt annat sätt såg till att jag inte skulle ha ont än efter förra förlossningen då de lämnade oss till vårt eget öde i timmar.

Egentligen var vår största besvikelse att vi inte fick familjerum men tur i oturen fick vi ändå hela tiden vara ensamma i det rummet som vi blev hänvisade till. Tråkigt bara för Nicke som fick stirra på den tomma sängen på andra sidan rummet i två och ett halvt dygn medan han bara hade en oergonomisk stol att sitta i.

Det sägs ju att man mår mycket bättre om man stiger upp redan samma kväll och går lite så jag gjorde det ca 7 timmar efter snittet. Nån timme tidigare hade jag försökt svänga mig i sängen med hjälp av en sköterska men det gjorde infernaliskt ont så jag var lite skeptisk till att gå men det var helt okej. I ett halvt dygn mådde jag prima kan man säga.

När Nicke sen fick åka hem till natten så tog jag kanske i lite väl hårt med att sköta babyn själv. Hon måste få några blodprov gjorda och så där och ville egentligen bara äta och inte sova alls. Till slut tog nattsköterskan henne till kansliet och jag sov hela två timmar! Whoop whoop.

Huvudpersonen med sitt ruffsiga hår. Precis som med Kisen så vill vi inte sätta ut så mycket bilder på internet på barnet men den här gör vi ett undantag för.

Nästa dag mådde jag riktigt dåligt, men det lär också vara vanligt att det kommer ett dipp. Tösen började också må sämre och hennes blodsocker värden sjönk helt (ner till 1,9) trots att hon fick amma och donerad mjölk. Det var väldigt stressigt för vi hade börjat hoppas på att få åka hem nästa dag. Det hjälpte inte heller min lust att vara kvar att det skar sig lite med nattsköterskan då hon inte ville ge mig mera värkmedicin trots att jag hade fått det utskrivet åt mig av läkaren. Jag fick lite flashback från förra BB tiden och började gråta ganska mycket. Sköterskan blev ganska chockad och gick sen efter det med på att kontrollera vad läkaren skrivit... Jag fick mina mediciner...

Nästa dag nämnde vi just i grevens tid åt sköterskan att vi ville åka hem, vi hade nog talat om det i ett dygn men pga att Tösens värden hade gått lite ner dagen före (sen blev de stabiliserade och jätte bra) så var vi först inte på väg hem. Men med ungefär 30 sek marginal fick sköterskan fast barnläkaren på avdelningen innan de traskade vidare och vi fick lov att åka hem!

Mitt sår gör definitivt ont emellanåt men till skillnad från förra gången kan jag sitta och ligga, ja egentligen leva och existera utan problem. Nu gör det emellanåt lite ont en timme före jag kan ta nästa dos värkmedicin men jämfört med 16 timmar i dygnet värk i 6 veckor så är det här en så radikal skillnad.

På sjukhuset var jag konstant i eufori över hur lite smärtor jag hade, sköterskorna trodde antagligen att jag var galen, eller en knarkare, eller båda två. I mitt fall lyckades kejsarsnittet över all förväntan med andra ord. Nu nästan två veckor senare gör det så klart ännu lite ont ibland, värst är det när jag glömmer att ta nästa dos, då kan det nog göra rätt ont i såret men jag ser det som ett jätte positivt tecken att jag glömmer min värkmedicin. Smärtmässigt går det inte att jämföra med förra gången då det var först efter två veckor som jag fick tillräklig smärtlindring och hade spenderat typ två veckor med att gråta av smärta. Jämfört med det så känns det ungefär som om jag kunde ge mig ut och bestiga ett berg. Eller åtminstone vardagen. Lite kämpigt är ju det där lyftförbudet, med Kisen har det gått bra men tyvärr kan jag inte riktigt ta mig ut på vagnpromenad själv ännu för vagnen väger för mycket att dra upp och ner för trappan...

Publicerad 15.11.2015 kl. 13:44

Konsten att ta det lugnt

är inget jag behärskar. Igår tog vi en ordentlig vagnpromenad. Det gick jätte bra, jag tog mina värkmediciner före vi gick ut i förebyggande syfte och kände att jag orkade jätte bra. Tills vi kom hem och det började göra jätte ont i såret och jag insåg att jag bara trodde att jag hade tagit värkmedicin och således promenerade hela vägen på placebo. Dessutom tog jag i för hårt.

Super skakig hisselfie, fick på mig mina träningsbyxor. Det hjälpte inte att jag tog hissen för anstränga mig mindre när 20 minuter blev en timme...

Man känner att man lever kan jag säga. Fast jag tog min värkmedicin så fort jag var säker på att jag verkligen glömt förra dosen så gjorde det  rätt ont resten av dagen. Inget jag rekommenderar precis. Före snittet så hade folk friskt delat ut råd om när jag borde sluta med värkmedicin eller hur länge jag skulle äta. Jag har ganska låg smärttröskel så irriterar mig speciellt på icke-doktorer som ger välmenande råd om att sluta snabbt med värkmedicin, folk är ändå så olika.

Även om jag är super nöjd med beslutet att välja kejsarsnitt (fortsättning på förslossningsberättelsen kommer i morgon) så skulle jag nog inte få något gjort utan värkmedicinen. Hela magen blir öm mot slutet av medicinens verksamma tid. Men jag tror att inställningen spelar en stor roll, jag var förberedd på att det inte skulle vara smärtfritt och fortfarande så är det ingenting jämfört med smärtan förra gången. Det gör mig egentligen också väldigt arg eftersom det får mig att inse exakt HUR ont jag hade förra gången och hur jag inte hade behövt förlora 6 veckor av min sons liv i en dimma av smärta och väntan.

Nämnda sonen har varit super gullig med sin lillasyster.

Nu är det dock så mycket bättre och allt med babyskötande etc känns jätte positivt, foglossningarna är borttrollade. Lite svullnad har jag i fingrar och fötter men näsan är helt öppen igen. Lederna är inte lösa som efter jätte dosen oxytocin som förra gången. Allt känns tusen gånger bättre.

Publicerad 14.11.2015 kl. 13:46

Babybubbla

Jag njuter för fullt av babybubblan. Det har varit jätte skönt att bara "slappa" hemma med endast familjen, så där på gränsen att man nu börjar känna sig som en mökkihöperö. Alltså precis så där som det borde vara.

J skickade hem kaffe åt mig/ oss på posten och det har nog  minsann behövts. Även om Lillasyster egentligen är en exemplarisk baby som hittills (ta i trä) sover rätt långa sjok. Det är bara vi föräldrar som slappar i soffan för länge med Netflix (rare treat) och stupar i säng för sent. Sen kommer det en trotsig tvååring nån gång mellan 12-03 och sparkar oss ömsom i huvudet...

Idag förde vi båda barnen på zonterapi, Tösen egentligen för att hon först verkade ha lite förlossningsspänningar men de var nog bortblåsta redan, Kisen för att om han nu sku ta och lite lugna ner sig. Båda barnen blev stilla som ljus under behandlingen, får se hur det artar sig. Första dygnet efter zonterapi kan ju vara lite mer uppspelt.

Jah- så har vi det. Ska försöka skriva klart om kejsarsnittet snart.

Publicerad 12.11.2015 kl. 14:12

Förlossningsberättelse

Efter att knappt haft några förvärkar under hela graviditeten fick jag under söndagen dras med värkar så gott som hela dagen. Till slut ringde jag till Kvinnokliniken och fick råd om hur jag skulle försöka lugna ner situationen eller alternativt avgöra om det var förverkar eller riktiga sammandragningar. Det lugnade ner sig då till slut.

Måndagen gjorde jag knappt annat än förberedde mig och sedan på kvällen fick jag äntligen ringa in till BB och fråga när snittet skulle göras. Svaret blev att vi skulle infinna oss vid labbet kl 07:30 och sedan var vi andra i tur till operationssalen. Vi lämnade Kisen hos mormor och morfar och gick hem och lyckades sova ganska lång natt.

Tisdagsmorgonen kom och jag fick ta på de fina stödstrumporna och 05:45 dricka mitt sista glas vatten. I äkta Helsingforsisk anda tog vi buss nummer 14 till förlossningssjukhuset och steg in där en kvart över sju på morgonen. Sen började vi bli lite små nervösa när labbet öppnade lite försenat, vi tog hissen upp till avdelningen och blev nervösare (åtminstone jag) för varje meter som vi färdades. Väl framme på avdelningen var våra förhandsinstruktioner slut så vi fick leta reda på en barnmorska och råkade träffa på Sanna som var vår egen barnmorska. Vi visades till väntrummet och det paret som var före oss satt redan där i sina operationskläder. Efter en låång stund (typ 20 min) fick vi äntligen också byta om och sen togs en kurva. Tösen var så livlig i magen att de hade problem att få en ordentlig kurva och jag blev nervös igen över att det skulle påverka vår plats i kön...

Typ kvart över nio kom de rullande på min säng och Tösens säng. Nicke fick ta över Tösens säng och så följde vi efter min säng till sjätte våningens operationssal. Salen var full med grönklädda kvinnor och jag blev lite nervös av att de var så många. Men de var trevliga och effektiva som ett rullande band.  Jag fick spinalbedövning och en kanyl för epiduralen inlagd. Det hade jag varit lite nervös för på förhand men det enda som hända var att min fot lite sprätte till och den var typ sned och dom satt den på nytt? Följde inte med så noga för var rätt rädd att det skulle börja ta ont, men det gjorde det inte.

Sen började de kontrollera hur bra bedövningen fungerade vilket också var jätte skumt. Man känner beröring men ingen smärta. Det hade jag svårt att tro på in i det sista men eftersom de lyfte ut mina organ på min mage så måst jag väl acceptera att så var fallet.

Jag kände när de gjorde snittet och nog hur de bökade omkring i magen. Det var inte precis skönt men det gjorde absolut inte ont. Jag spände mig nog precis hela tiden eftersom jag väntade på när det skulle börja göra ont. De sa att de skulle ta tid på sig eftersom det inte var bråttom, att det var bättre för babyn på det sättet. Sen sade de plötsligt att snart föds hon och 10:05 spräckte de hinnorna.

10:06 utbrast nån ”oi, sieltä tulee jotain tummaa” och 10:06 var hon född. Nästan direkt kom ett högt bestämt skrik och så såg vi mycket riktigt ett mörkt huvud som flög förbi på vägen mot putsning. Bakom skynket fortsatte de böka omkring i magen. Jag grät för att hon skrek till och det konkretiserades för första gången att vi faktiskt hade fått en baby. Som levde och fanns. Och för att hon hade långt mörkt hår.

De fortsatte böka omkring i min mage och efter en stund började jag lyssna på deras lugna prat. Jag uppfattade att något var lite fel, inte nu så där katastrofalt men något utanför normen. Fattade nu inte riktigt vad de pratade om. Sen sa en av doktorerna något om att det är irriterande att måsta ta ut livmodern när man precis fått den på plats. Sen ringde dom in nån högre stående läkare som kom in och mumlade något. De pratade något om att bränna blodkärl och precis när jag började fundera om jag borde lyssna på vad de talar om medan jag aktivt försökte att inte göra det så kände jag att de började sy. Då tänkte jag att det inte kunde vara nån större fara om de nu sydde fast mig.De hade visst lite svårt att få blödningen i den putsade livmodern att koagulera eller sluta blöda eller något eftersom de fanns nån ärrbildning eller endometrios.

Sen tog de raska grönklädda svärmen personal bort massor med slangar från mig och flyttade över mig till min säng och så var det över lika fort som det började. Några grönklädda typer rullade mig och lilltösen in till uppvaket och Nicke fick också följa med.

Det var sagan om kejsarsnittet det, ska skriva lite mer om hur det var efter snittet till näst men det här blev ren ganska långt. Summa sumarum så spände jag mig nästan hela snittet för nån värre smärta som aldrig kom. Definitivt mycket bättre än Kisens förlossning. Den främsta känslan är förvåning över hur lite ont det gjorde, jag trodde som sagt hela tiden att jag skulle få ens nära på den där överjordiska smärtan från förrra gången men inget kom ens nära. Jag är väldigt glad över att jag lyssnade på mig själv och valde kejsarsnitt framom att försöka föda nedre vägen en gång till.

Några timmar senare på avdelningen, mycket mer välmående än jag hade hoppats på.

Publicerad 09.11.2015 kl. 16:51

Home, sweet home

Vi fick åka hem ren efter två nätter på BB, gulheten var minimal och Tösen/Lillasyster/Little No Name mådde bra, jag mådde bra och Nicke mådde inte bra av sjukhusstolen. (Det kunde inte vara tydligare att det inte är menat att pappan ska hänga där nån längre tid, så obekvämt som det var för stödpersonen i en helt vanlig matbordsstol).

Beskedet att vi fick komma hem kom så sent att det var smartast att låta Kisen sova ännu en natt hos morföräldrarna så han skulle vara pigg och redo att tackla den stora förändringen. Så vi kom hem kände oss borttappade, åt en smörgås och förberedde oss på den förste av vaknätter. Den gick överförväntan.

Så kom Kisen hem och så blev det en del tårar. Men vi blev nog förlåtna till slut. Han är en så fin storebror och vill hjälpa så mycket. Det skär i mitt hjärta när han emellanåt kommer ihåg att han varit borta och bara faller ihop i en liten gråtande hög. Så kramas vi, om vi får. Det är lite beroende på humöret.

Imorgon eller nästa gång jag hinner ska jag återkomma till själva förlossningsberättelsen.

Den stora buketten fick Lillflickan av sin far och den vackra vita blomman fick jag av Kisen. Han överräckte den själv och det var nästan mer än vad jag kunde ta.

Publicerad 07.11.2015 kl. 17:50

Limbo

Vi lever i underlig mellanvärld här på BB. Först höll vi inte på att få åka hem idag pga blodsockervärden och när läkaren gav tillåtelse att åka hem för den delen så gav han ändå inte lov pga möjlig gulhet. Den såg vi inte själv eftersom hon var mer röd i hyn, men blodtest om en halvtimme får svara på det.

Nu börjar vi själva se det gula så förhoppningen är inte så hög... Annars ok men får så dåligt sovet här på avdelningen och förutom då om det är gulhet så känns det som om nyttan med att stanna här inte är större än att slappna av hemma. Om jag måste gissa så tror jag att svaret är nej. 

Annat limbo är namnet, vi hade en lista men vi vet nog just nu inte alls vart det lutar. Jobbigt för otåliga föräldrar med andra ord.

Publicerad 05.11.2015 kl. 13:36

Tösen är här!

Kort ipad uppdatering från BB medan jag väntar på lite pain medz. Ja, nå nu bettydde ju faktiskt tystnaden att vi var och födde :) 

vi har varit försiktigt inställda till Datumet eftersom elektivt snitt inte alltid kan bli av på planerat datum om det kommer mer brådskande fall. Hörde faktiskt genom dörren imorse hur en stackare blev hemskickad till nästa morgon. Vad tacksam jag är att det inte drabbade oss!

Den här förlossningen ska faktiskt få en egen berättelse när vi kommer hem, så bra det gick. Allting var som natt och dag ovh jag gav faktiskt en full tia i vitsord! Sjukt. Igår var också en bra dag även om Tösen hade lite lägre blodsocker (en gång till och med superlågt, men det steg som tur). Idag har jag haft mer sjukt och haft en sämre dag, men fortfarande långt ifrån den hemska tiden efter förra förlossningen. 

Så nu ska jag ta mina medicinerc och vara en Duktig Mamma och sova medan babym sover!

Publicerad 05.11.2015 kl. 02:59

Follow on Bloglovin

Hej! Vad roligt att du tittat in på min blogg! Jag är 30 år, bosatt i Helsingfors med min man och våra två barn. Jag har precis börjat jobba igen efter barnen och äntligen inom "min bransch". Från att ha varit mammaledig studerande är det en rätt stor omställning.

På instagram hittar du mig på @jooles_snapshots

 

 

 





Blogs I read:

Anna - Less or more