Att ha en vacker baby

Jag har en vacker baby, eller alla mammor tycker ju så klart det. Men Tösen gör folk lite ovanligt prilliga ibland, jag vet för jag hade ren en gång världens vackraste baby fast omvärlden inte då blev helt lika knäppa.

Det som får mest kommentarer är så klart Håret. Hon har ju en halv man ren, det går ju inte att förneka. Den är lockig också. Främmande människor som inte har tid att stanna säger ändå "noi hiukset" och fnissar till. 

 

Ögonen är tydligen stora också, fast det tycker jag nog är stort på andra bebisar också. Men enligt de som kommenterar så ramar håret in dem så att de märks. Vad nu det ska betyda, haha! Åtminstone tycker gemene allmänheten tydligen att hennes ögon är förvånansvärt stora i förhållande till mina eftersom främlingar (eller nog ett par bekanta också) brukar kommentera att det ju måste vara hennes pappa som har så stora ögon och sedan titta menande på mig. 

Man brukar säga att hon har gott humör också. Det har hon, men oftast är det för att hon har lindat oss tätt kring lillfingret och får vara i famnen för det mesta. 

Jag tycker nog att det är helt roligt när folk kommer och pratar med mig om Tösen, till 99% är det positiva kommentarer och det tycker jag är uppfriskande i Finland. Det håller säkert inte i sig hemskt länge till för hon börjar ju snart nå sån ålder att tex de flesta tjejer får hår.

De roligaste kommentarerna hittills stod rådgivningen för när sköterskan sa åt en studerande när vi kom in att den här babyn ger en babyfeber. En annan rolig kommentar var en äldre dam (!) i spårvagnen som konverterade att Tösen borde ha deltagit i vauva tidningens frisyr tävling på some. Dem övervägde jag en stund men vi vill nog inte hittills att barnens namn och ansikte ska finnas på nätet i någon större utsträckning.

Slut på skrytinlägget!

Publicerad 18.04.2016 kl. 20:54

Inte redo

En tid tar det nu varit lite krångligt med vagnpromenad. Om Tösen vaknar i vagnen så blir det ofta idel skrikfest. Det går liksom inte att vagga henne tillbaka i sömn. Det är bara att face the facts. Hon måste få byta till sittdelen. 

Jag började nästan grina, jag hade nog behövt mycket längre tid att mogna med beslutet men hipp som happ var det bytt. Nu går det inte längre att bara lägga henne utan att spänna fast henne i vagnen. (en petitess jag fastnat för)

Nu börjar en stilla svansång till babytiden. Med första barnet var det många "första si och första så", med andra barnet troligtvis sista gången i liggdelen (buhuuu), sista gången i side caren som vi byggde med kärlek enligt mammalådans madrass så dem börjar strax vara för liten. Lådan som var så stor när vi första gången la Kisen i den. Det kändes ju som om han skulle kunna sova där tills tonåren... (inte riktigt så klart) 

Så klart har vi en massa babytid kvar, ännu en kort stund är vi under halva tiden av min mammaledighet innan maken tar över. Nä vet ni vad, nu blev det sånt ältande att jag ska försöka lägga mig så jag kan gå till barnmässan med friska tag! 

Publicerad 14.04.2016 kl. 23:03

Fyra månader med lillasyster kanin

Idag var Tösens fyra månaders rådgivning. Vilka fyra månader det har varit, ljuvligt för det allra mesta. Litet småkämpigt ibland med gradun men äntligen börjar det fanskapet vara lite lite grann "voiton puolella".

Jämfört med Kisen är lillasyster en riktig lättviktare, på sin fyramånaders rådgivning vägde Kisen 7,8 kg medan tösen nu väger 5,8 kg. I förhållande till sin längd är hon aaaningen på minussidan så vi ska börja ge lite gröt snart och förstora smakportionerna lite grann.

Hon har också lite problem med sin mage så vi var till doktorn och fick utskrivet(fast det kanske inte skulle behöva vara på recept?) fibertillskott. Som läkaren sade att hon skulle dricka med glädje. Icke. Till slut började jag blanda det i ersättning och det dricker hon nog sen helt glatt. Och magen fungerar utan att hon har ont verkar det som. Men hon behöver det tydligt för de dagar hon bara spottade ut när preparatet serverades med spruta(typ i en vecka försökte jag) så var det tillbaka till magknip.

Annars är hon en glad filur som endast gråter om hon är hungrig eller blir skrämd. Som idag av den våldsamt farliga skallran på rådgivningen... Hon blev otroligt rädd och skrek massor så istället för skallran fick hon följa mitt amningsmycke med blicken...

Jätte nöjd med smycket annars, det kommer från finska ByPinja och fungerar också som tandsprickssmycke.

Publicerad 10.03.2016 kl. 19:10

Kejsarsnitt, fyra månader senare

Hjälp, nästa vecka blir Tösen ren fyra månader!  Det betyder att vi får köra igång puréfabriken igen. Tänkte säkert börja med morot igen, fungerade med Kisen. Men kanske rekommendationerna har ändrat? 

Det betyder också att det är fyra månader sedan snittet. Fortfarande är jag nöjd att jag valde snitt men allt mer känner jag en ilska mot samhället som sparat in så mycket att Kisens förlossning fick gå så åt skogen att jag kände att jag inte kunde lite på förlossningssjukhusets kompetens att hantera oförutsedda händelser. 

Nå men själva ärret är litet och jag känner att det sitter jätte långt ner jämfört med bilder jag sett på andras snitt. Det tycker jag ändå är endast en positiv grej. Det gör nog lite ont ibland. Om jag lyfter eller har nån söm mot såret men för det mesta känner jag inte av det. Jag hoppas att det läker bra också där i undre hudlagren! 

Publicerad 24.02.2016 kl. 13:53

Bugaboo ståbräda med sits

Okej  nu har jag kört en del med Bugaboos ståbräda så att jag känner att jag kan blogga lite om den. Nu har jag inte testat någon annan ståbräda men jag kan direkt säga att den här nog är "vår" ståbräda.

Även om jag irriteras av att man måste köpa adapter skilt och dessutom till varje vagn skilt så är jag super nöjd med just den här. Jag gillar speciellt att den monteras lite till sidan, jag har åtminstone inga problem att gå med brädan fast i Donkeyn. Den rullar så bra fast det är snö. Jag tror att det beror på placeringen av hjulet och på att hjulet är ett "riktigt" vagnshjul. Det är följsamt och mjukt.

Ståbrädan fälls också lätt ihop och jag upplever inte att den är i vägen om jag går på stan med bara ett barn. Sitsen klickar man lätt bort och den väger inte så mycket.

Vi har ju cirka 2 år och 4 månader mellan barnen, jag är nog nöjd med att vi har möjlighet till dubbelvagn eftersom temperamentet stundvis är hett. Men för dagis hämntingar och lämningar så är det ypperligt. All stress att ta sig ut med vår minimala hiss har inte försvunnit men 90% om det är frågan om kortare promenader eller varför inte längre om pojken inte ska sova i vagnen.

Kombinationen Mono eller dubbel på donkeyn fungerar för oss. Det enda jag saknar riktigt ordentligt från Brio Go:n är den stora varukorgen. (okej, jag saknar nog Go:n ibland sjuttons mycket, men främst korgen). Om Kisen hade varit tre eller äldre så hade jag nog inte känt behov av en dubbelvagn, då hade nog ståbräda räckt. Men det beror nog också på hur mycket man promenerar osv.

Publicerad 18.01.2016 kl. 12:02

Om det här med babybubblan

Läste via "finlandssvenska bloggare" ett inlägg om hur bloggerskan fått en alldeles för rosenröd tid bild av babybubblan och att det verkligen inte var så lätt / skönt. (Läste den igår kväll så minns inte mer exakt). Nu undrar jag egentligen vem det är som sprider den idén? Åtminstone inte jag. Jag gnäller ganska mycket.

Talar vi inte alla om sömnlöshet och gråtande barn? Nu har jag den här gången haft en ganska ljuvlig bubbla så just nu kanske jag är en sån som glorifierar den här riktigt första tiden. Men just nu är lillasyster en ganska lätt liten baby, fast hon kräver ganska mycket närhet.

Skillnaden är att jag nu inte är en söndersliten förlossningstraumatiserad mamma utan en ganska nöjd, om än rätt trött mamma. (var till tandläkaren igår och ville helst bli där kvar och sova i stolen... det var så skönt att ligga där och vänta på röntgensresultaten, i tystnad. mitt liv är ett enda rave-party just nu som ni förstår)

Här tittar vi på mumin.

Lillasyster är än så länge ganska duktig på att låta mig sova, men det betyder så klart inte att jag lyckas lägga mig i tid. Så trött är jag för det mesta. Men annars går det bra just nu.

Lillasyster hade 6 veckors rådgivning, hon växer så det knakar, från 49 cm har hon nu blivit 54. Insane.

Publicerad 17.12.2015 kl. 10:39

Baby and the city

Idag ska jag första gången ta mig till stan med babyn. Det känns lättare än första gången med Kisen men likväl stressigt eftersom jag ska på ett möte och dessutom finns det hela den där amningsdimensionen också.

Finns så många variabler som att ryms vi med i spårvagnen, hinner vi tid till mötet och hålls ungen lugn vid mötet. Sen känns det ju också att man inte är lika van med att lugna ungen utan att mata som man var med Kisen eftersom man inte behöver vara lika kreativ...

Blir spännande att se hur det går.

PS. Amningsvänliga ställen på stan? Typ Stockmann och så vet jag att det finns ett familjerum i kampen och i forum men kampens var inte så mysigt tyckte jag och forums ganska trångt... Bra tips?

Publicerad 09.12.2015 kl. 08:57

To do list

Min to do list är så otroligt lång efter sista graviditetsmånadens ide och babybubblan att jag får springa som en yr höna omkring tills julen.

Kisen och lillasyster ska få julklappar, brorsan, morsan och maken är så gott som fixade. Övriga har jag ingen aning om. Hunden ska få en klapp också. Den ska vi kanske välja med Kisen nästa vecka. Låter som ett bra program på väg hem från dagis. 

Vi har de här senaste eftermiddagarna stannat vid den lokala järnaffärens julfönster. Perfekt för att locka hem Kisen med, eller snarare locka honom att gå någotlunda snällt på gatan. Sen är det ju förstås lite svårt att få honom att gå från fönstret men vissa smällar får man ta.

Här är det åtminstone snö och stimmung, kan vi få en lite vit jul ändå? Så att vi får åka lite pulkka och bygga snögubbe?

 

En grej jag får ta och fixa är presenter till dagispersonalen. Suck och stön, vad vill de egentligen ha? Inte för att jag inte vill ge en julklapp åt dem, det vill jag verkligen, det förtjänar de. Men tycker det är så olidligt svårt. Till sommaren fick de finare handkräm men man vet ju inte alls om de gillade det så vill inte ge det på nytt...  Choklad vill jag helst inte ge för det vet jag att många andra ger och vin vet man ju inte hur de förhåller sig till. Pyssla hinner jag inte. Gaah, nån som har bra tips?

Publicerad 07.12.2015 kl. 09:56

Kaffelättja

Jag har haft dåligt med ork att hälla i mig kaffe. Jag har prioriterat annat men samtidgt blirjag nog trött av att inte få min dagliga dos.

Igår drack jag kaffe först sju tiden på kvällen efter middagen när jag tvingade nicke att laga en kopp. Idag måste de bli ändring. Lunch ska jag nog också se till att fixa...Det har blivit lite smörgås och några bitar choklad. Inte bra och otroligt att mitt hemoglobin lyckades stiga till 131 på den dieten efter att jag förlorade 770 ml vid födseln...

 

December betyder födelsedagsmånad och det betyder väl årets vintermuminmugg för att underlätta kaffebristen, no?

Publicerad 01.12.2015 kl. 00:26

Lillasyster Kanin en månad

Imorgon är det fyra veckor sen Tösen föddes. Det har varit fyra ganska lugna veckor. För det mest har hon och jag hängt på soffan. Det är ganska annorlunda att amma en bebis än att flaskamata. Det tar t.ex. mycket längre tid och jag har svårt att bedöma hur länge det kommer att ta innan hon är mätt.

En annan skillnad är att jag får ta ganska mycket av nätterna. Definitivt en nackdel om det fortsätter länge. Än så länge har det inte varit så farligt förutom att jag somnar ibland och hon tappar greppet och blir sur...

Sen vet jag inte om det är skillnad på vår rådgivningen eller om det automatiskt är annorlund inställning när man ammar för hon är smack i mitten på kurvan, precis som Kisen var, men ändå har det inte varit något tal om att begränsa hennes matintag som det var (och som vi struntade i) med Kisen.

Till sättet är hon ganska lik sin bror, bestämd men lugn om hon får mat. Trivs och sova i amningskudden från Doomoo, bästa fyndet från en loppisgrupp. Praktiskt både för amning och för att förflytta den dåsiga bebisen till lämpligt tupplursställe. Datorn har jag sämre med tid att sitta framför, men det klagar jag inte över!

Från rådgivningen fick vi också en mumin reklam babybox, likt den där liberokassen man förrut fick från sjukhuset. Jag är en sucker för gratis stuff så den ville jag så klart ha. :D Pampersboxen vi fick med Kisen var bäst i mitt tycke, synd att den inte verkar delas ut mer. (Vår rådgivningstant har av dem på sin hylla men jag har nu fått både libero och mumin så tex int be om en sån också :P).

Publicerad 30.11.2015 kl. 20:08

Förlossningsberättelse: återhämtning från kejsarsnitt

I återhämtningssalen var vi till en början enda patienterna och det var ganska skönt, hela tiden hade vi fått höra att det sku vara så fullt att t.ex. familjerum inte skulle lyckas och själva operationens starttidpunkt hade varit lite ett frågetecken just på grund av rusning. Men det märktes då inte för oss egentligen.

Mina ben kändes domnade men flickan var pigg och ruffsig och jag fick egentligen hålla henne hela tiden. Det var jätte skönt att Nicke och flickan fick vara med i uppvaket, det var tydligen nån ny policy, i och för sig hade Nicke gärna för min del fått ha henne i ”kängurubehandling” men nu kunde jag ju också försöka mig på amning helt enligt babyns takt.

Efter några timmar rullade de in nästa patient och sen nån som kom på ambulansbår och då började rusningen kännas av. Antagligen rullade de därför iväg oss till avdelningen ren fast jag ännu hade lite domnade ben. Först fick jag panadol i dropp och nån annan medicin ännu och jag upplevde att de på ett helt annat sätt såg till att jag inte skulle ha ont än efter förra förlossningen då de lämnade oss till vårt eget öde i timmar.

Egentligen var vår största besvikelse att vi inte fick familjerum men tur i oturen fick vi ändå hela tiden vara ensamma i det rummet som vi blev hänvisade till. Tråkigt bara för Nicke som fick stirra på den tomma sängen på andra sidan rummet i två och ett halvt dygn medan han bara hade en oergonomisk stol att sitta i.

Det sägs ju att man mår mycket bättre om man stiger upp redan samma kväll och går lite så jag gjorde det ca 7 timmar efter snittet. Nån timme tidigare hade jag försökt svänga mig i sängen med hjälp av en sköterska men det gjorde infernaliskt ont så jag var lite skeptisk till att gå men det var helt okej. I ett halvt dygn mådde jag prima kan man säga.

När Nicke sen fick åka hem till natten så tog jag kanske i lite väl hårt med att sköta babyn själv. Hon måste få några blodprov gjorda och så där och ville egentligen bara äta och inte sova alls. Till slut tog nattsköterskan henne till kansliet och jag sov hela två timmar! Whoop whoop.

Huvudpersonen med sitt ruffsiga hår. Precis som med Kisen så vill vi inte sätta ut så mycket bilder på internet på barnet men den här gör vi ett undantag för.

Nästa dag mådde jag riktigt dåligt, men det lär också vara vanligt att det kommer ett dipp. Tösen började också må sämre och hennes blodsocker värden sjönk helt (ner till 1,9) trots att hon fick amma och donerad mjölk. Det var väldigt stressigt för vi hade börjat hoppas på att få åka hem nästa dag. Det hjälpte inte heller min lust att vara kvar att det skar sig lite med nattsköterskan då hon inte ville ge mig mera värkmedicin trots att jag hade fått det utskrivet åt mig av läkaren. Jag fick lite flashback från förra BB tiden och började gråta ganska mycket. Sköterskan blev ganska chockad och gick sen efter det med på att kontrollera vad läkaren skrivit... Jag fick mina mediciner...

Nästa dag nämnde vi just i grevens tid åt sköterskan att vi ville åka hem, vi hade nog talat om det i ett dygn men pga att Tösens värden hade gått lite ner dagen före (sen blev de stabiliserade och jätte bra) så var vi först inte på väg hem. Men med ungefär 30 sek marginal fick sköterskan fast barnläkaren på avdelningen innan de traskade vidare och vi fick lov att åka hem!

Mitt sår gör definitivt ont emellanåt men till skillnad från förra gången kan jag sitta och ligga, ja egentligen leva och existera utan problem. Nu gör det emellanåt lite ont en timme före jag kan ta nästa dos värkmedicin men jämfört med 16 timmar i dygnet värk i 6 veckor så är det här en så radikal skillnad.

På sjukhuset var jag konstant i eufori över hur lite smärtor jag hade, sköterskorna trodde antagligen att jag var galen, eller en knarkare, eller båda två. I mitt fall lyckades kejsarsnittet över all förväntan med andra ord. Nu nästan två veckor senare gör det så klart ännu lite ont ibland, värst är det när jag glömmer att ta nästa dos, då kan det nog göra rätt ont i såret men jag ser det som ett jätte positivt tecken att jag glömmer min värkmedicin. Smärtmässigt går det inte att jämföra med förra gången då det var först efter två veckor som jag fick tillräklig smärtlindring och hade spenderat typ två veckor med att gråta av smärta. Jämfört med det så känns det ungefär som om jag kunde ge mig ut och bestiga ett berg. Eller åtminstone vardagen. Lite kämpigt är ju det där lyftförbudet, med Kisen har det gått bra men tyvärr kan jag inte riktigt ta mig ut på vagnpromenad själv ännu för vagnen väger för mycket att dra upp och ner för trappan...

Publicerad 15.11.2015 kl. 13:44

Babybubbla

Jag njuter för fullt av babybubblan. Det har varit jätte skönt att bara "slappa" hemma med endast familjen, så där på gränsen att man nu börjar känna sig som en mökkihöperö. Alltså precis så där som det borde vara.

J skickade hem kaffe åt mig/ oss på posten och det har nog  minsann behövts. Även om Lillasyster egentligen är en exemplarisk baby som hittills (ta i trä) sover rätt långa sjok. Det är bara vi föräldrar som slappar i soffan för länge med Netflix (rare treat) och stupar i säng för sent. Sen kommer det en trotsig tvååring nån gång mellan 12-03 och sparkar oss ömsom i huvudet...

Idag förde vi båda barnen på zonterapi, Tösen egentligen för att hon först verkade ha lite förlossningsspänningar men de var nog bortblåsta redan, Kisen för att om han nu sku ta och lite lugna ner sig. Båda barnen blev stilla som ljus under behandlingen, får se hur det artar sig. Första dygnet efter zonterapi kan ju vara lite mer uppspelt.

Jah- så har vi det. Ska försöka skriva klart om kejsarsnittet snart.

Publicerad 12.11.2015 kl. 14:12

Förlossningsberättelse

Efter att knappt haft några förvärkar under hela graviditeten fick jag under söndagen dras med värkar så gott som hela dagen. Till slut ringde jag till Kvinnokliniken och fick råd om hur jag skulle försöka lugna ner situationen eller alternativt avgöra om det var förverkar eller riktiga sammandragningar. Det lugnade ner sig då till slut.

Måndagen gjorde jag knappt annat än förberedde mig och sedan på kvällen fick jag äntligen ringa in till BB och fråga när snittet skulle göras. Svaret blev att vi skulle infinna oss vid labbet kl 07:30 och sedan var vi andra i tur till operationssalen. Vi lämnade Kisen hos mormor och morfar och gick hem och lyckades sova ganska lång natt.

Tisdagsmorgonen kom och jag fick ta på de fina stödstrumporna och 05:45 dricka mitt sista glas vatten. I äkta Helsingforsisk anda tog vi buss nummer 14 till förlossningssjukhuset och steg in där en kvart över sju på morgonen. Sen började vi bli lite små nervösa när labbet öppnade lite försenat, vi tog hissen upp till avdelningen och blev nervösare (åtminstone jag) för varje meter som vi färdades. Väl framme på avdelningen var våra förhandsinstruktioner slut så vi fick leta reda på en barnmorska och råkade träffa på Sanna som var vår egen barnmorska. Vi visades till väntrummet och det paret som var före oss satt redan där i sina operationskläder. Efter en låång stund (typ 20 min) fick vi äntligen också byta om och sen togs en kurva. Tösen var så livlig i magen att de hade problem att få en ordentlig kurva och jag blev nervös igen över att det skulle påverka vår plats i kön...

Typ kvart över nio kom de rullande på min säng och Tösens säng. Nicke fick ta över Tösens säng och så följde vi efter min säng till sjätte våningens operationssal. Salen var full med grönklädda kvinnor och jag blev lite nervös av att de var så många. Men de var trevliga och effektiva som ett rullande band.  Jag fick spinalbedövning och en kanyl för epiduralen inlagd. Det hade jag varit lite nervös för på förhand men det enda som hända var att min fot lite sprätte till och den var typ sned och dom satt den på nytt? Följde inte med så noga för var rätt rädd att det skulle börja ta ont, men det gjorde det inte.

Sen började de kontrollera hur bra bedövningen fungerade vilket också var jätte skumt. Man känner beröring men ingen smärta. Det hade jag svårt att tro på in i det sista men eftersom de lyfte ut mina organ på min mage så måst jag väl acceptera att så var fallet.

Jag kände när de gjorde snittet och nog hur de bökade omkring i magen. Det var inte precis skönt men det gjorde absolut inte ont. Jag spände mig nog precis hela tiden eftersom jag väntade på när det skulle börja göra ont. De sa att de skulle ta tid på sig eftersom det inte var bråttom, att det var bättre för babyn på det sättet. Sen sade de plötsligt att snart föds hon och 10:05 spräckte de hinnorna.

10:06 utbrast nån ”oi, sieltä tulee jotain tummaa” och 10:06 var hon född. Nästan direkt kom ett högt bestämt skrik och så såg vi mycket riktigt ett mörkt huvud som flög förbi på vägen mot putsning. Bakom skynket fortsatte de böka omkring i magen. Jag grät för att hon skrek till och det konkretiserades för första gången att vi faktiskt hade fått en baby. Som levde och fanns. Och för att hon hade långt mörkt hår.

De fortsatte böka omkring i min mage och efter en stund började jag lyssna på deras lugna prat. Jag uppfattade att något var lite fel, inte nu så där katastrofalt men något utanför normen. Fattade nu inte riktigt vad de pratade om. Sen sa en av doktorerna något om att det är irriterande att måsta ta ut livmodern när man precis fått den på plats. Sen ringde dom in nån högre stående läkare som kom in och mumlade något. De pratade något om att bränna blodkärl och precis när jag började fundera om jag borde lyssna på vad de talar om medan jag aktivt försökte att inte göra det så kände jag att de började sy. Då tänkte jag att det inte kunde vara nån större fara om de nu sydde fast mig.De hade visst lite svårt att få blödningen i den putsade livmodern att koagulera eller sluta blöda eller något eftersom de fanns nån ärrbildning eller endometrios.

Sen tog de raska grönklädda svärmen personal bort massor med slangar från mig och flyttade över mig till min säng och så var det över lika fort som det började. Några grönklädda typer rullade mig och lilltösen in till uppvaket och Nicke fick också följa med.

Det var sagan om kejsarsnittet det, ska skriva lite mer om hur det var efter snittet till näst men det här blev ren ganska långt. Summa sumarum så spände jag mig nästan hela snittet för nån värre smärta som aldrig kom. Definitivt mycket bättre än Kisens förlossning. Den främsta känslan är förvåning över hur lite ont det gjorde, jag trodde som sagt hela tiden att jag skulle få ens nära på den där överjordiska smärtan från förrra gången men inget kom ens nära. Jag är väldigt glad över att jag lyssnade på mig själv och valde kejsarsnitt framom att försöka föda nedre vägen en gång till.

Några timmar senare på avdelningen, mycket mer välmående än jag hade hoppats på.

Publicerad 09.11.2015 kl. 16:51

Home, sweet home

Vi fick åka hem ren efter två nätter på BB, gulheten var minimal och Tösen/Lillasyster/Little No Name mådde bra, jag mådde bra och Nicke mådde inte bra av sjukhusstolen. (Det kunde inte vara tydligare att det inte är menat att pappan ska hänga där nån längre tid, så obekvämt som det var för stödpersonen i en helt vanlig matbordsstol).

Beskedet att vi fick komma hem kom så sent att det var smartast att låta Kisen sova ännu en natt hos morföräldrarna så han skulle vara pigg och redo att tackla den stora förändringen. Så vi kom hem kände oss borttappade, åt en smörgås och förberedde oss på den förste av vaknätter. Den gick överförväntan.

Så kom Kisen hem och så blev det en del tårar. Men vi blev nog förlåtna till slut. Han är en så fin storebror och vill hjälpa så mycket. Det skär i mitt hjärta när han emellanåt kommer ihåg att han varit borta och bara faller ihop i en liten gråtande hög. Så kramas vi, om vi får. Det är lite beroende på humöret.

Imorgon eller nästa gång jag hinner ska jag återkomma till själva förlossningsberättelsen.

Den stora buketten fick Lillflickan av sin far och den vackra vita blomman fick jag av Kisen. Han överräckte den själv och det var nästan mer än vad jag kunde ta.

Publicerad 07.11.2015 kl. 17:50

Bugaboo Donkey - första intrycken

Okej riktigt första intrycken eftersom jag egentligen bara har en och en halv kort promenads erfarenhet bakom intrycken. Det verkar som en riktigt bra vagn, finns mycket postitivt och en hel del som än så länge retar gallfeber på mig.

Negativa först:

- sittdelen är smal och kort. Smalheten torde väl inte vara ett så stort problem i sig, ifall inte barnet ska sova jätte mycket i vagnen. Kisen hade nog inte trivats i den sittdelen lika bra som 6-12 mån gammal tror jag. Sittdelen är enligt google bara 98 cm lång och det är sjukt kort! Nu kommer ju Kisen (?) antagligen inte att sitta där så mycket men tror inte han kommer att trivas under kapushongen om det regnar eftersom huvudet tar i. Har man ett barn med lång rygg och allmänt lång så kan nog det bli ett problem

- sittdelen är inte så flexibel, fotstödet går inte att justera skilt och det känns jätte handikappat efter brio go

- bristen på reflexer. Finns det en enda reflex?

Handtaget / työntöaisa är jag ännu oklar över om den är pluss eller minus. Från Go:n är jag van med s.k. knäledsjustering medan Bee:n har samma mekaniskm som Donkeyn, dvs att handtaget justeras med teleskopled. Det stör mig mycket mindre med Donkeyn än jag trodde att det skulle men det är lite för tidigt att säga ännu. Med Been har jag haft problem i kommunaltrafiken om folk varit oschyssta och inte aktat när man ska gå ut så att det varit svårt att få utrymme att vekla ut skaftet.

+ hjulen. Vagen är jätte tyst och väl fjädrad tack vare hjueln. Av lättja har jag främst använt Bee:n det senaste halvåret men den fastnar ju i minsta lilla ränna och det har varit lite störande. Donkeyn rullar över ojämnheter som en pansarvagn. De stora framhjulen är ett plus.

+ sittdelens upprätta läge. Brio Go:n ville inte helt vara så här upprätt och jag tror Kisen gillar att se bättre

+ selen. Selen är lite kråtig att spänna fast men lossnar super enkelt. Är nog mera säkert att barnet sitter ordentligt fastspänd.

+ färgen. Väldigt materialistiskt men jag är faktiskt jätte nöjd med att vi valde den helsvarta versionen. Känns fräscht med lite annan look. Kanske jag skaffar nån färglad sufflet i något skede men och bruna skydd för handtagen har jag ren besällt, tror jag kommer att gilla den kombon.

Det var första intrycken. Hade jag kört med Brio Go hela tiden så hade jag kanske varit lite mer frustrerad på Donkeyn. Nu är jag eg ganska glad över att skuffa en riktig, fjädrad vagn igen. Gillar fortfarande Been för dens lätthet osv men speciellt stadig är ju en resevagn inte jämfört med en riktig.

 

Publicerad 14.09.2015 kl. 09:29

Follow on Bloglovin

Hej! Vad roligt att du tittat in på min blogg! Jag är 30 år, bosatt i Helsingfors med min man och våra två barn. Jag har precis börjat jobba igen efter barnen och äntligen inom "min bransch". Från att ha varit mammaledig studerande är det en rätt stor omställning.

På instagram hittar du mig på @jooles_snapshots

 

 

 





Blogs I read:

Anna - Less or more

Kategorier

Senaste kommentarer