Kejsarsnitt, fyra månader senare

Hjälp, nästa vecka blir Tösen ren fyra månader!  Det betyder att vi får köra igång puréfabriken igen. Tänkte säkert börja med morot igen, fungerade med Kisen. Men kanske rekommendationerna har ändrat? 

Det betyder också att det är fyra månader sedan snittet. Fortfarande är jag nöjd att jag valde snitt men allt mer känner jag en ilska mot samhället som sparat in så mycket att Kisens förlossning fick gå så åt skogen att jag kände att jag inte kunde lite på förlossningssjukhusets kompetens att hantera oförutsedda händelser. 

Nå men själva ärret är litet och jag känner att det sitter jätte långt ner jämfört med bilder jag sett på andras snitt. Det tycker jag ändå är endast en positiv grej. Det gör nog lite ont ibland. Om jag lyfter eller har nån söm mot såret men för det mesta känner jag inte av det. Jag hoppas att det läker bra också där i undre hudlagren! 

Publicerad 24.02.2016 kl. 13:53

Kejsarsnittsärr

jo, jo jag jomsar om det här MEN igår var jag till min osteopat för att behandla min rygg efter graviditeten och eftersom han också har behandlat en del gravida och sådana som fött med kejsarsnitt så behandlade han också mitt ärr. o.O

Alltså tydligen är det så att alla operationsärr borde masseras (efter att de har börjat läka då, inte direkt efter). Detta för att man vid operatioen skär igenom 5-7 hudlager och läkningen kan börja ske vertikalt också, dvs hudlagren kan växa ihop med varandra vilket gör ärret stelt. Det kan i sin tur leda till att man "känner" ärret ännu flera år senare.

Man kan behandla det själv efter att man fått instruktioner.

Dessutom fick jag mig en påminnelse om att jag fortfarande ska akta hur jag stiger upp, tex från sängen så att jag inte använder raka magmuskler. Det hade jag kanske lite glömt. I övrigt så hade min höftposition återställt sig efter graviditeten och min rygg var i ok skick (även om jag själv tycker att den ännu kunde kännas lite bättre). Mycket bättre utgångsläge än förra gången, det känns som om jag det inte var i onödan som jag fokuserade på ryggen under graviditeten.

Publicerad 08.12.2015 kl. 11:42

Vardagen

"Hur går vardagen" har många frågat. Det känns som en svår fråga eftersom jag ännu är SÅ PEPP över att inte vara preggo mera. Alltså fatta! Skulle jag få (och kunna) sku jag hjula lite för att illustrera min totala lycka. Det känns med andra ord inte som vardag ännu.

Man kan nog säga att graviditet inte är min grej. Alls. Depressionen är väck, jag är inte ständigt arg på allt och alla och har större tålamod med toddlerkungen och orkade till och med leka med hunden en stund igår.

På fredag ständge Helsingfors vatten av vårt varm vatten och vår värme en timme tidigare än jag hade räknat med. Steg upp och såg ut som ett troll och det rådde allmänt kaos, toddlerkungens mjölkflaska hade vält och blött ner hela sängen osv osv. Men dagen blev ändå bra! 

Publicerad 06.12.2015 kl. 09:49

Kejsarsnittet efter en månad

Nu har det gått lite över en månad sen mitt kejsarsnitt. Några saker som jag hade velat läsa om efter snittet var t.ex. hur länge andra har ätit smärt/värkmedicin och hur det känns för andra. Så därför tänkte jag blogga lite om mitt eget snitt.

Jag åt regelbundet värkmedicin i fulla två veckor, minns inte helt när jag började trappa ner men någon på den tredje veckan. Jag tycker jag kände ganska tydligt när jag inte mer behövde det.

Överlag tycker jag fortfarande att det har gjort markant mindre ont för mig än de gjorde med min epistomi och sugkoppsförlossning + återhämtning. Däremot förstår jag nu lite bättre varför folk har talat om återhämtningen. Nu när jag har börjat röra mig mer sticker det nog till i såret ibland och man kan nog inte påstå att det är bekvämt precis. 

Om man tänker sig att allt skulle gå som på strömsö med förlossningen så gör det säkert mindre ont i längden än ett kejsarsnitt.

Själva sårområdet gör för det mesta inte så ont, huden ovanför såret dvs mer mot magen har varit öm och känslig för beröring. Vad jag förstår så tar det tid för inälvorna att lägga sig på plats. Sjukt gör det nu kanske inte. Överlag gör det mest ont på högra sidan fortfarande. Sen jag slutade med värkmedicin har jag några gånger tagit extra om det gjort speciellt ont. 

Att bära en arg toddlerkung över gatan när trotsen rider mara på honom är inte det skönaste för såret/ magområdet. Men summasumarum så är k-snitts upplevelsen fortfarande massivt på plussidan även om de senare dagarna har varit lite mer smärtsamma.

Publicerad 05.12.2015 kl. 14:38

Lillasyster Kanin en månad

Imorgon är det fyra veckor sen Tösen föddes. Det har varit fyra ganska lugna veckor. För det mest har hon och jag hängt på soffan. Det är ganska annorlunda att amma en bebis än att flaskamata. Det tar t.ex. mycket längre tid och jag har svårt att bedöma hur länge det kommer att ta innan hon är mätt.

En annan skillnad är att jag får ta ganska mycket av nätterna. Definitivt en nackdel om det fortsätter länge. Än så länge har det inte varit så farligt förutom att jag somnar ibland och hon tappar greppet och blir sur...

Sen vet jag inte om det är skillnad på vår rådgivningen eller om det automatiskt är annorlund inställning när man ammar för hon är smack i mitten på kurvan, precis som Kisen var, men ändå har det inte varit något tal om att begränsa hennes matintag som det var (och som vi struntade i) med Kisen.

Till sättet är hon ganska lik sin bror, bestämd men lugn om hon får mat. Trivs och sova i amningskudden från Doomoo, bästa fyndet från en loppisgrupp. Praktiskt både för amning och för att förflytta den dåsiga bebisen till lämpligt tupplursställe. Datorn har jag sämre med tid att sitta framför, men det klagar jag inte över!

Från rådgivningen fick vi också en mumin reklam babybox, likt den där liberokassen man förrut fick från sjukhuset. Jag är en sucker för gratis stuff så den ville jag så klart ha. :D Pampersboxen vi fick med Kisen var bäst i mitt tycke, synd att den inte verkar delas ut mer. (Vår rådgivningstant har av dem på sin hylla men jag har nu fått både libero och mumin så tex int be om en sån också :P).

Publicerad 30.11.2015 kl. 20:08

Den nya vardagen

Bloggen har blivit lite styvmoderligt behandlad nu under vistelsen i babybubblan. Sorppa!

Egentligen har väl inte vardagen riktigt kickat igång ännu, förra veckan hade vi tre dagisdagar och en dag då farföräldrarna hängde med Kisen. Ännu nästa vecka har vi bett om hjälp med dagishämtande eftersom jag ju egentligen inte får lyfta Kisen ännu. Trotsmonstret brukar oftast dyka upp vid dagishämtning eller förning så det är nog bäst så.

Fortfarande tycker jag att kejsarsnitt var det bästa av besluten men det är lite svårt att minnas att man inte ska överanstränga sig. T.ex magmusklerna använder jag jämnt när jag ska stiga upp. Nu gör det inte ens ont men jag borde undvika det ännu en stund framåt. 

Att ligga så här under filten och bara hänga tillsammans har varit min favorittid med lilla flickan. 

Jag levde så i förnekelsen att det skulle komma ett barn till eftersom jag var så förstenad i tanken på snittet att jag nog har varit lite förrundrad över att det har kommit ett litet liv till i våra liv.

Igår fick vi äntligen utforska bygget ordentligt. Plåttaket är på och något slags väggar också. Nästa stora beslut för oss är nyansen på målfärgen. Svårare än man skulle tro. Brädfodringen ska målas inomhus för att det ska vara vädertåligt så man kan inte alls skapa sig en bild. Gräddvitt / gräddgult hade vi tänkt men hur mörkt, hur mycket svart ska de vara och hur mycket gult?

Fyndade Baby cocoon till resvagnen på tori för en tredjedel av verkliga priset och är så nöjd! Det nya hårdare inlägget hade kanske varit lite mer praktiskt men aldrig i livet att jag hade betalat 260 euro för det. Den här nestet som man bara kan slänga i maskinen betalade jag 30 euro för och dess enda nackdel är att det inte har handtag.

Publicerad 22.11.2015 kl. 12:47

Förlossningsberättelse: återhämtning från kejsarsnitt

I återhämtningssalen var vi till en början enda patienterna och det var ganska skönt, hela tiden hade vi fått höra att det sku vara så fullt att t.ex. familjerum inte skulle lyckas och själva operationens starttidpunkt hade varit lite ett frågetecken just på grund av rusning. Men det märktes då inte för oss egentligen.

Mina ben kändes domnade men flickan var pigg och ruffsig och jag fick egentligen hålla henne hela tiden. Det var jätte skönt att Nicke och flickan fick vara med i uppvaket, det var tydligen nån ny policy, i och för sig hade Nicke gärna för min del fått ha henne i ”kängurubehandling” men nu kunde jag ju också försöka mig på amning helt enligt babyns takt.

Efter några timmar rullade de in nästa patient och sen nån som kom på ambulansbår och då började rusningen kännas av. Antagligen rullade de därför iväg oss till avdelningen ren fast jag ännu hade lite domnade ben. Först fick jag panadol i dropp och nån annan medicin ännu och jag upplevde att de på ett helt annat sätt såg till att jag inte skulle ha ont än efter förra förlossningen då de lämnade oss till vårt eget öde i timmar.

Egentligen var vår största besvikelse att vi inte fick familjerum men tur i oturen fick vi ändå hela tiden vara ensamma i det rummet som vi blev hänvisade till. Tråkigt bara för Nicke som fick stirra på den tomma sängen på andra sidan rummet i två och ett halvt dygn medan han bara hade en oergonomisk stol att sitta i.

Det sägs ju att man mår mycket bättre om man stiger upp redan samma kväll och går lite så jag gjorde det ca 7 timmar efter snittet. Nån timme tidigare hade jag försökt svänga mig i sängen med hjälp av en sköterska men det gjorde infernaliskt ont så jag var lite skeptisk till att gå men det var helt okej. I ett halvt dygn mådde jag prima kan man säga.

När Nicke sen fick åka hem till natten så tog jag kanske i lite väl hårt med att sköta babyn själv. Hon måste få några blodprov gjorda och så där och ville egentligen bara äta och inte sova alls. Till slut tog nattsköterskan henne till kansliet och jag sov hela två timmar! Whoop whoop.

Huvudpersonen med sitt ruffsiga hår. Precis som med Kisen så vill vi inte sätta ut så mycket bilder på internet på barnet men den här gör vi ett undantag för.

Nästa dag mådde jag riktigt dåligt, men det lär också vara vanligt att det kommer ett dipp. Tösen började också må sämre och hennes blodsocker värden sjönk helt (ner till 1,9) trots att hon fick amma och donerad mjölk. Det var väldigt stressigt för vi hade börjat hoppas på att få åka hem nästa dag. Det hjälpte inte heller min lust att vara kvar att det skar sig lite med nattsköterskan då hon inte ville ge mig mera värkmedicin trots att jag hade fått det utskrivet åt mig av läkaren. Jag fick lite flashback från förra BB tiden och började gråta ganska mycket. Sköterskan blev ganska chockad och gick sen efter det med på att kontrollera vad läkaren skrivit... Jag fick mina mediciner...

Nästa dag nämnde vi just i grevens tid åt sköterskan att vi ville åka hem, vi hade nog talat om det i ett dygn men pga att Tösens värden hade gått lite ner dagen före (sen blev de stabiliserade och jätte bra) så var vi först inte på väg hem. Men med ungefär 30 sek marginal fick sköterskan fast barnläkaren på avdelningen innan de traskade vidare och vi fick lov att åka hem!

Mitt sår gör definitivt ont emellanåt men till skillnad från förra gången kan jag sitta och ligga, ja egentligen leva och existera utan problem. Nu gör det emellanåt lite ont en timme före jag kan ta nästa dos värkmedicin men jämfört med 16 timmar i dygnet värk i 6 veckor så är det här en så radikal skillnad.

På sjukhuset var jag konstant i eufori över hur lite smärtor jag hade, sköterskorna trodde antagligen att jag var galen, eller en knarkare, eller båda två. I mitt fall lyckades kejsarsnittet över all förväntan med andra ord. Nu nästan två veckor senare gör det så klart ännu lite ont ibland, värst är det när jag glömmer att ta nästa dos, då kan det nog göra rätt ont i såret men jag ser det som ett jätte positivt tecken att jag glömmer min värkmedicin. Smärtmässigt går det inte att jämföra med förra gången då det var först efter två veckor som jag fick tillräklig smärtlindring och hade spenderat typ två veckor med att gråta av smärta. Jämfört med det så känns det ungefär som om jag kunde ge mig ut och bestiga ett berg. Eller åtminstone vardagen. Lite kämpigt är ju det där lyftförbudet, med Kisen har det gått bra men tyvärr kan jag inte riktigt ta mig ut på vagnpromenad själv ännu för vagnen väger för mycket att dra upp och ner för trappan...

Publicerad 15.11.2015 kl. 13:44

Konsten att ta det lugnt

är inget jag behärskar. Igår tog vi en ordentlig vagnpromenad. Det gick jätte bra, jag tog mina värkmediciner före vi gick ut i förebyggande syfte och kände att jag orkade jätte bra. Tills vi kom hem och det började göra jätte ont i såret och jag insåg att jag bara trodde att jag hade tagit värkmedicin och således promenerade hela vägen på placebo. Dessutom tog jag i för hårt.

Super skakig hisselfie, fick på mig mina träningsbyxor. Det hjälpte inte att jag tog hissen för anstränga mig mindre när 20 minuter blev en timme...

Man känner att man lever kan jag säga. Fast jag tog min värkmedicin så fort jag var säker på att jag verkligen glömt förra dosen så gjorde det  rätt ont resten av dagen. Inget jag rekommenderar precis. Före snittet så hade folk friskt delat ut råd om när jag borde sluta med värkmedicin eller hur länge jag skulle äta. Jag har ganska låg smärttröskel så irriterar mig speciellt på icke-doktorer som ger välmenande råd om att sluta snabbt med värkmedicin, folk är ändå så olika.

Även om jag är super nöjd med beslutet att välja kejsarsnitt (fortsättning på förslossningsberättelsen kommer i morgon) så skulle jag nog inte få något gjort utan värkmedicinen. Hela magen blir öm mot slutet av medicinens verksamma tid. Men jag tror att inställningen spelar en stor roll, jag var förberedd på att det inte skulle vara smärtfritt och fortfarande så är det ingenting jämfört med smärtan förra gången. Det gör mig egentligen också väldigt arg eftersom det får mig att inse exakt HUR ont jag hade förra gången och hur jag inte hade behövt förlora 6 veckor av min sons liv i en dimma av smärta och väntan.

Nämnda sonen har varit super gullig med sin lillasyster.

Nu är det dock så mycket bättre och allt med babyskötande etc känns jätte positivt, foglossningarna är borttrollade. Lite svullnad har jag i fingrar och fötter men näsan är helt öppen igen. Lederna är inte lösa som efter jätte dosen oxytocin som förra gången. Allt känns tusen gånger bättre.

Publicerad 14.11.2015 kl. 13:46

Babybubbla

Jag njuter för fullt av babybubblan. Det har varit jätte skönt att bara "slappa" hemma med endast familjen, så där på gränsen att man nu börjar känna sig som en mökkihöperö. Alltså precis så där som det borde vara.

J skickade hem kaffe åt mig/ oss på posten och det har nog  minsann behövts. Även om Lillasyster egentligen är en exemplarisk baby som hittills (ta i trä) sover rätt långa sjok. Det är bara vi föräldrar som slappar i soffan för länge med Netflix (rare treat) och stupar i säng för sent. Sen kommer det en trotsig tvååring nån gång mellan 12-03 och sparkar oss ömsom i huvudet...

Idag förde vi båda barnen på zonterapi, Tösen egentligen för att hon först verkade ha lite förlossningsspänningar men de var nog bortblåsta redan, Kisen för att om han nu sku ta och lite lugna ner sig. Båda barnen blev stilla som ljus under behandlingen, får se hur det artar sig. Första dygnet efter zonterapi kan ju vara lite mer uppspelt.

Jah- så har vi det. Ska försöka skriva klart om kejsarsnittet snart.

Publicerad 12.11.2015 kl. 14:12

Förlossningsberättelse

Efter att knappt haft några förvärkar under hela graviditeten fick jag under söndagen dras med värkar så gott som hela dagen. Till slut ringde jag till Kvinnokliniken och fick råd om hur jag skulle försöka lugna ner situationen eller alternativt avgöra om det var förverkar eller riktiga sammandragningar. Det lugnade ner sig då till slut.

Måndagen gjorde jag knappt annat än förberedde mig och sedan på kvällen fick jag äntligen ringa in till BB och fråga när snittet skulle göras. Svaret blev att vi skulle infinna oss vid labbet kl 07:30 och sedan var vi andra i tur till operationssalen. Vi lämnade Kisen hos mormor och morfar och gick hem och lyckades sova ganska lång natt.

Tisdagsmorgonen kom och jag fick ta på de fina stödstrumporna och 05:45 dricka mitt sista glas vatten. I äkta Helsingforsisk anda tog vi buss nummer 14 till förlossningssjukhuset och steg in där en kvart över sju på morgonen. Sen började vi bli lite små nervösa när labbet öppnade lite försenat, vi tog hissen upp till avdelningen och blev nervösare (åtminstone jag) för varje meter som vi färdades. Väl framme på avdelningen var våra förhandsinstruktioner slut så vi fick leta reda på en barnmorska och råkade träffa på Sanna som var vår egen barnmorska. Vi visades till väntrummet och det paret som var före oss satt redan där i sina operationskläder. Efter en låång stund (typ 20 min) fick vi äntligen också byta om och sen togs en kurva. Tösen var så livlig i magen att de hade problem att få en ordentlig kurva och jag blev nervös igen över att det skulle påverka vår plats i kön...

Typ kvart över nio kom de rullande på min säng och Tösens säng. Nicke fick ta över Tösens säng och så följde vi efter min säng till sjätte våningens operationssal. Salen var full med grönklädda kvinnor och jag blev lite nervös av att de var så många. Men de var trevliga och effektiva som ett rullande band.  Jag fick spinalbedövning och en kanyl för epiduralen inlagd. Det hade jag varit lite nervös för på förhand men det enda som hända var att min fot lite sprätte till och den var typ sned och dom satt den på nytt? Följde inte med så noga för var rätt rädd att det skulle börja ta ont, men det gjorde det inte.

Sen började de kontrollera hur bra bedövningen fungerade vilket också var jätte skumt. Man känner beröring men ingen smärta. Det hade jag svårt att tro på in i det sista men eftersom de lyfte ut mina organ på min mage så måst jag väl acceptera att så var fallet.

Jag kände när de gjorde snittet och nog hur de bökade omkring i magen. Det var inte precis skönt men det gjorde absolut inte ont. Jag spände mig nog precis hela tiden eftersom jag väntade på när det skulle börja göra ont. De sa att de skulle ta tid på sig eftersom det inte var bråttom, att det var bättre för babyn på det sättet. Sen sade de plötsligt att snart föds hon och 10:05 spräckte de hinnorna.

10:06 utbrast nån ”oi, sieltä tulee jotain tummaa” och 10:06 var hon född. Nästan direkt kom ett högt bestämt skrik och så såg vi mycket riktigt ett mörkt huvud som flög förbi på vägen mot putsning. Bakom skynket fortsatte de böka omkring i magen. Jag grät för att hon skrek till och det konkretiserades för första gången att vi faktiskt hade fått en baby. Som levde och fanns. Och för att hon hade långt mörkt hår.

De fortsatte böka omkring i min mage och efter en stund började jag lyssna på deras lugna prat. Jag uppfattade att något var lite fel, inte nu så där katastrofalt men något utanför normen. Fattade nu inte riktigt vad de pratade om. Sen sa en av doktorerna något om att det är irriterande att måsta ta ut livmodern när man precis fått den på plats. Sen ringde dom in nån högre stående läkare som kom in och mumlade något. De pratade något om att bränna blodkärl och precis när jag började fundera om jag borde lyssna på vad de talar om medan jag aktivt försökte att inte göra det så kände jag att de började sy. Då tänkte jag att det inte kunde vara nån större fara om de nu sydde fast mig.De hade visst lite svårt att få blödningen i den putsade livmodern att koagulera eller sluta blöda eller något eftersom de fanns nån ärrbildning eller endometrios.

Sen tog de raska grönklädda svärmen personal bort massor med slangar från mig och flyttade över mig till min säng och så var det över lika fort som det började. Några grönklädda typer rullade mig och lilltösen in till uppvaket och Nicke fick också följa med.

Det var sagan om kejsarsnittet det, ska skriva lite mer om hur det var efter snittet till näst men det här blev ren ganska långt. Summa sumarum så spände jag mig nästan hela snittet för nån värre smärta som aldrig kom. Definitivt mycket bättre än Kisens förlossning. Den främsta känslan är förvåning över hur lite ont det gjorde, jag trodde som sagt hela tiden att jag skulle få ens nära på den där överjordiska smärtan från förrra gången men inget kom ens nära. Jag är väldigt glad över att jag lyssnade på mig själv och valde kejsarsnitt framom att försöka föda nedre vägen en gång till.

Några timmar senare på avdelningen, mycket mer välmående än jag hade hoppats på.

Publicerad 09.11.2015 kl. 16:51

Tentdöden

Uff. Den första tenten på evigheter infaller imorgon. Jag kan omöjligt hålla isär tyskans grammatik. Det ända jag kan säga är VARFÖR tyckte jag att det var en bra idé med tyska? Warum?? Tröstar mig med att nästa veckas histografitent om synkront och dyskrona tidslager mm kommer att vara så tusen gånger svårare än detta. Fast det tröstar ju inte alls. Inget extra vinglas mot tentangst heller pga fasta. Nå, de var åtm eget val!
Publicerad 22.02.2015 kl. 21:04

Förlossningsrädsla

Förlossningsrädslan har inte lämnat mig fastän det gått över ett år sen förlossningen. Började läsa nyaste Kaksplus och blev så arg att jag inte kunde fortsätta när nån läkare (var hon jobbar står inte) påstår att det att en kvinna önskar kejsarsnitt inte är tillräckligt för att hon ska få kejsarsnitt.

Som tur står det bland annat på HUS sidor att ingen i Finland tvingas föda vaginalt om hon inte vill. Förlossningsskräck godkänns. Enligt kaksplus måste det vara svår förlossningsrädsla som ger "tillstånd".

Tur att min prenumeration på den där skittidningen tar slut i oktober. Ska jag föda "naturligt" så får nog nån lobotomera mig först.

Publicerad 08.08.2014 kl. 12:57

Ilskan

Mitt i förberedelserna för ett års-kalaset inser jag att det är exakt ett år sedan (och 4,5 timmar) sedan mitt vatten gick. Det var ju när jag satt och tittade på erillaiset äidit som jag blev så arg, så arg.

Sen var det rätt obekvämt i många timmar tills han föddes på fredagen, nästan två dygn senare. Nån förlossningsberättelse skrev jag aldrig för att jag blev så chockad. Det sades åt mig då att man glömmer, senast sen när babyfebern drabbar en igen. Idagens läge har jag varken glömt eller drabbats av babyfeber. Sitä odotellessa, liksom.

Det här året har gått så hujsigt snabbt, jag känner mig fortfarande helt som en nybörjare!

Publicerad 12.06.2014 kl. 17:15

Jag vill inte gå på återträff och återträffa dig

sjunger Veronica DiMaggio (? eller är det Säkert?). Men på efterträff med vår föräldraförberedelsekurs gick vi på idag. Temat var sömn och jag fick nog massor mer ut av det än av förberedande delen.

Nästa gång ska vi prata dagvård i Helsingfors så det ska vi också gå på i mån av möjlighet. Fast jag hade tänkt skippa för det är på min födelsedag men temat känns nog viktigt! Lustigt hur mycket folks bebisar så ut som föräldrarna, det är sånt jag aldrig reagerade på förrän jag själv fick barn.

Publicerad 14.11.2013 kl. 20:50

Appropå

Supermom har en gif med texten:

När förlossningen var i full gång och barnmorskan tyckte att “nu räcker det med lustgas för ett tag”.

och bilden:

Under min egen förlossning försökte jag sparka läkaren när hon beodrade barnmorskan att ta bort lustgasen. True story.

(Detta efter att jag först spenderat flera timmar med att försäkra om att den hade nolleffekt på mig, men det var före det.)

Publicerad 22.10.2013 kl. 23:12

Follow on Bloglovin

Hej! Vad roligt att du tittat in på min blogg! Jag är 30 år, bosatt i Helsingfors med min man och våra två barn. Jag har precis börjat jobba igen efter barnen och äntligen inom "min bransch". Från att ha varit mammaledig studerande är det en rätt stor omställning.

På instagram hittar du mig på @jooles_snapshots

 

 

 





Blogs I read:

Anna - Less or more