För tre år sedan

Beach och åter beach, så långt ögat kan nå

Publicerad 18.06.2015 kl. 17:21

Nostalgia from the White House

Förra påsken firade jag ju förövrigt så här:

Lite mindre snö som synes och dessutom lite mindre mage...

Publicerad 03.04.2013 kl. 10:47

En busschaufför, en busschaufför

det är en man med gott humör. Den gamla sången härstammar nog från simplare tider, för  i Helsingfors har nog busschaufförerna inte gott humör, om inte HRT har skickat alla sina kuskar på attitydskolning. Det här blogginlägget ska vara en ode till alla de fantastiska busschaufförerna ute i världen. Bäst var de i DC. Första priset går absolut till killen som körde ifatt mig när jag tappat mitt cykellås. Hur stor är sannolikheten att någon busschaufför i Finland skulle se det som sin plikt att stanna och plocka upp ett lås mitt i morgonrusningen? En äkta gentleman.

En annan kille fastnade starkt i mitt minne då han varnade alla passagerare som kom in i bussen att de inte fick stå för golvet var halt när det regnade in från takluckan. Varje gång han stannade, i ljus eller på hållplats så höll han sin varningsmonolog. Undrar om nån hade halkat och stämt bussbolaget under hans pass? Sen var det killen som spelade i ett steel drum band och försökte övertala mig att komma på hans spelningar, han gav mig till och med sitt rastafari visitkort.

I Kina som barn var det den lustiga skolbusschauffören som hade tio cm långa naglar på ena handen för att han skulle kunna spela nånsorts obskyrt kinesiskt instrument. Mitt favorit minne var när han panikbromsade på en lerig väg och vi trodde att han kört på någon. Vad han hade märkt var att det låg två kiwifrukter på marken som han stannade och plockade upp. Stolt var han och det märktes fast ingen av oss hade gemensamt språk med honom,

Allra bäst var det ändå i USA att de stannde nästan när som helst och varsomhelst för att plocka upp passagerare, utan att det gjorde bussfärden det minsta långsam. Det var en otroligt befriande känsla. Även om det kostade skjortan att åka buss i DC och chaufförerna säkert gick på svältlön så var de alltid trevliga.

I Auckland led jag av busstressyndrom i flera veckor för att bussarna är så konstigt byggda att det är svårt att ta sig till dörren om man står längst bak. I flera veckor hade jag ångest över att inte hinna ut, tills jag insåg att jag inte befann mig i en finsk buss och att det var helt ok att manövrera sig i normal takt till dörrarna, ifall man inte hinner fram i tid så är det bara att hojta, busschauffören stannar. Alltid.

Jag kommer att ha det så svårt att gå tillbaka till buttra finska bussar som känns som om de kör mot domedagen. Fast åtminstone så kommer busschauffören inte att köra förbi hållplatserna, hur fulla bussarna än är.
Publicerad 20.09.2012 kl. 09:24

Revisiting Takoma Park II

Det är stört omöjligt för mig att koncentrera mig idag så jag tänker i stället skriva ett inlägg om Takoma Park som jag egentligen hade super lust att skriva ren nästan genast då jag flyttade dit men det blev inte av av nån anledning. Det skulle handla om hur mycket fantastisk restauration som pågick i staden. Men nu låter jag bilderna tala för sig själv!

 

Första bilden är tagen relativt snabbt efter att jag flyttade till TP den andra tagen på sista veckan. I slutet var jag orolig att jag inte skulle få nån bra bild eftersom de mesta verka på gå inomhus. Även om den gula dörren i sig själv är fin så är det det enda som störde mig för tycker inte rikigt att det passade in i helheten. Nåjo, men tänk va de kunde. På Sycamore Avenue för de invigda.
Publicerad 21.08.2012 kl. 06:14

Kommunal trafik from hell

I DC måste jag stiga upp tidigare än vad som var bekvämt för jag ville gå till och från metron (ville i Takoma Park ändan och måste i Union Station ändan). Jag svor också mycket om metrons opålitlighet, på veckosluten hände det ofta att tågen körde bara på ett spår och följaktligen endast var 24:de minut. Det är långtid för en stadifriidu. Men i DC var det oftast över 20 grader, i slutet ofta över 30.

Idag stod jag på hållplatsen och såg FYRA bussar åka förbi medan haglet segnade ner brevid mig. Bussarna åkte alltså förbi trots ivrigt viftande av mig och mina medpassagerare. Busschauförerna här åker förbi om de bara kan och ifall de måste stanna så stannar de längre bort från hållplatsen om de anser att bussarna är för fulla. Det är otroligt frustrerande att bli försenad då man kommit till hållplatsen med tre gånger så lång tid reserverad som det skulle ta att komma fram.

Efter 25 minuter och fyra bussar förbarmade sig en busschaufför och stannade. Vid det laget var vi närmare 20 personer på busshållplatsen som var förbannade, kalla och blöta.

DC och HKI, allt är förlåtet!
Publicerad 08.08.2012 kl. 09:09

Kapitalismens högborg

Min inre antikapitalist vaknade idag. Först började det med att jag nästan bröt ryggen på mig själv när jag bar alla mina ägodelar till incheckningen. Jag bar allt eftersom kärrorna KOSTAR i USA. Alltså nog blir man fittig, det är väl höjden av snålhet att något sådant ska kosta? Okej tre dollar är inte så mycket, men fucking tre dollar för att rulla sina väskor 200 meter, c'moon.

Det blev inte bättre vid check-in desken. Där informerade en lakonisk peronalmedlem att min väska väger för mycket och om jag vill checka in den så är det 200 dollar. 200 fucking dollar. Eller tyckte han, kan jag flytta över 13 pund till mitt handbaggage. Skulle inte tro det, mitt handbagage väger ren så mycket att jag får vara tacksam om jag har fingrar kvar när jag kommer fram till Auckland.

Hur har du så mycket saker människa, kanske du undrar. Nå, ponera att du själv skulle bo i en kappsäck i ett år, i två diametralt olika klimat. Det var närmare 40 grader när jag startade idag, när jag landar imorgon är det krin åtta grader.

På planet njöt jag av två glas vatten för United Airlines är ett skit bolag. På ett sex timmars flyg ingick ingen mat. Jag hade med mig en twix. Det gick bra trots att min inre klocka är åtta på kvällen för jag åt världens äckligaste nachomorgonmål på Dulles.

Nu sitter jag på San Fransiscos flygfält och försöker få en halv timme att gå så att jag kan checka in igen. Sen får jag gå igen säkerhetskontrollen igen. Ska bli så jävla kul. Okej nu ska jag försöka få lite positiv fiilis. Håll tummarna att mitt överviktiga handbagage ska passera onoterat in till NZ.
Publicerad 30.06.2012 kl. 03:50

Bildtillbakablick från USA del två

Fula blommor de där körsbärsblommorna


Frihetsgudinnan från Staten Island Ferry


Påsk hos Obama


Fint besök från Finland


Midsommar i stan

Publicerad 23.06.2012 kl. 21:58

Bildtillbakablick från USA

Nästa vecka den här tiden borde jag vara framme i Auckland så tycker det är dags för en tillbackablick på min tid i USA med lite slumppade bilder.

Första titten på arbetsplatsen



Konservativa looken


Capitol på natten



Våren kom

Nån planterade en allergikerfälla utanför Capitol och hela stan luktade Hyacinth



Aj vad roligt att bara hälften av bilderna kom. Tur att jag inte alls satt nån tid på att gå igenom mina bilder!
 

Publicerad 23.06.2012 kl. 21:48

Blondi tuli taloon

Jag trivdes bra i min mörkare hårfärg men tröttnade på att måsta färga utväxten. Min underbara frissa Melissa som jag kommer att sakna påpekade till mig att jag har mycket ljusare hår än vad jag gått och inbillat mig. Nu satt hon i lite ränder som ska matcha min riktiga hårfärg. Det är bara att konstatera ett enligt amerikanska mått mätt så är jag blond.

Alltid lär man sig något.



Blondie är mörk under ögonen trots 11 timmars nattsömn i natt.
Publicerad 22.06.2012 kl. 00:03

Takoma Park calling

Jag och Milky har suttit i två timmar på trappan och kommunicerat med Finland. Två skype samtal, några chattar. Min bak börjar vara lite trött av att sitta här så får väl masa mig iväg på lunch/middag snart. Får bli diner käk för det var tomt i butiken. Ska tajma det mellan lunch och middagsrusningen (dvs finsk middagstid) så borde där vara tomt.

Har nu blivit godkänd till två kurser på Auckland samt bokat en veckas boende. Har gäster på kommande en i september och en i slutet av oktober. Sen ska väl familjen komma också så det blir väl full rulle igen. Mindre än två veckor nu...
Publicerad 17.06.2012 kl. 22:12

Bed and Breakfast

Vi bodde på ett sånt förra veckoslutet. I min storfavorit Gilmore Girls är det det sista som Lorelai vill att hennes hotell ska bli och dessutom vill hon inte bo på en B&B. Jag förstår det lite grann, för på B&B förväntas man socialisera. Huj säger finnen och drar öronen till sig. Första morgonmålet var lite obekvämt för vår del, dels för att man inte fick sitta var man ville och dels för vi tänkte hotellmorgonmål och det vi serverades var en tre rätters frukost. Jag satt och skruva på mig som en tio-åring på väg till stranden, vi skulle ju bara kasta i oss en smörgås och gååå-åå.

Vid andra morgonmålet var vi inställda på proceduren och samtalade, åtminstone nästan civiliserat, med resten av gänget. Vi talade med några amerikaner som erkännde att de bara en gång rest över Atlanten. Den resan var hemsk, även om de var nöjda med målet, för det tog ju sex timmar att flyga till Frankrike. Jag skrattade och tänkte på de kommande resorna till NZ. Nickes resa ska ta över 30 timmar. Det hade amerikanerna ingen förståelse för.
Publicerad 16.06.2012 kl. 00:46

Bye bye bikie



Sålde min cykel idag. Buhuuuu. Fast vi behöll en åt HH så jag kan cykla ännu om jag vill de här sista veckorna. Fast jag blev så vemodig av att sälja den och dessutom av min och Nickes sista gemensamma Takomatur så vet inte om jag klarar av det. Fast måste kanske nog ända ta en tur till genom Sligo Park om hjärtat räcker till. Hatar att fästa mig vi saker och hatar att tänka, detta är sista gången etc.

Sista kvällen för Nicke. Blir pasta och amerikanskt vin hemma. Sen ses vi i Auckland.
Publicerad 16.06.2012 kl. 00:10

Rainy day blues

Vaknade upp i ett regnigt Takoma. Vi gick till Mark's på morgonmål. (Innan nån tror att jag skolkar så kan jag meddela att jag har endast två dagar jobb den här veckan p.g.a. för många praktikanter anställda). Takoma var sömnigt och blött när vi gick igenom staden.

Det enda som suger är att jag nu inte har orsaker kvar varför jag inte kan skriva mitt kandidatabstrakt. Buu.



P.S. Vi har nu bokat hostell på NZ, snart övergår den här trädgården till att vara nån* annans lummiga oas.

*vet ren vems, Hehe :D
Publicerad 12.06.2012 kl. 19:00

Beachbum

Jag har ändrat mig, jag vill inte längre bli skibum, jag kan också bli beachbum. Vi kom just fram till Chincoteague i Virginia där vi bor på ett litet B&B. Som på film, som svärmor skulle säga.

Vi checkade in, eller sa moro till David, en av ägarna. Bytte om till simkläder och tog oss till stranden. Oh boy, oh boy! Det var verkligen värt det. Tiotals kilometer lång och nästan tom idag. I morgon är det gratis och de väntar ca en miljon besökare!! Ponera samma mängd på hietsun, eller ens i vår Helsingfors.

Vi blev som barn och surfade i vågorna, fick saltiga kall supar och njöt av livet. Sen kom en kille och varnade oss att en man brevid oss hade, som han uttryckte det "a almost 100 pound sting ray on the hook" och han ville inte att vi skulle bli intrasslade i reven. Jag tappade nästan lusten att simma. Usch vilken fuling det var. S, du kan säkert förstå hur det känns när man hoppat upp och ner i en halvtimme i sanden och sen får veta att där finns rockor... aaaah

Nå Nicke lovade dyrt och heligt att de är mer rädda för oss så vi tog oss tillbaka i vågorna när gubben tappat rockan.

Publicerad 09.06.2012 kl. 00:33

Vemodet

Det är tre veckor kvar av min tid I USA. Det känns lite vemodigt att gå igenom Takoma Park på morgnarna och veta att jag kanske aldrig kommer tillbaka. Kommer nog att sakna Takoma mest tror jag. Det har varit en så vacker vår med så mycket blommor. I Auckland är det vinter, dagarna håller fortfarande på att bli kortare. Tur att jag har haft sommar här, annars skulle det vara lite deprimerande. Fast det har nog varit en åtminstone lika lång sommar som en finsk...

Publicerad 06.06.2012 kl. 15:18

Follow on Bloglovin

Hej! Vad roligt att du tittat in på min blogg! Jag är 30 år, bosatt i Helsingfors med min man och våra två barn. Jag har precis börjat jobba igen efter barnen och äntligen inom "min bransch". Från att ha varit mammaledig studerande är det en rätt stor omställning.

På instagram hittar du mig på @jooles_snapshots

 

 

 





Blogs I read:

Anna - Less or more