Tvååringen och kalaset

På veckoslutet blir han två, vår lilla pojke. Han har ju ännu ingen aning om vad födelsedag betyder så det är väl främst jag som är uppspelt över den fina dagen han kommer att ha. Vi firar med kalas på den riktiga dagen, just nu utlovas 16 och regn, men hoppas verkligen att det inte regnar!

Jag var alltid så avundsjuk på min bror som hade en fin sommarfest i augusti. Hans födelsedagar/ fester var alltid bättre än mina. Kisen får hoppeligen fina födelsedagsminnen, sen får vi försöka se till att nummer två får minst lika fina. Hen har ändå lite längre avstånd till julen...

Hur som helst, har köpt presenter åt barnet idag. Igår svängde jag via Tiger för festkrafs och nu är det bara att hoppas att vädret håller sträck så vi kan vara ute. Barnkalas är något som stressar mig i framtiden, att alla ska få vara med etc. Snart blir det väl också att ordna barnkalas åt Kisen, men än så länge får han nöja sig med släkten.

 

Publicerad 11.06.2015 kl. 10:27

Året som gått

Egentligen hör det väl till bloggkutym att man sammanfattar året nostalgiskt före året byts, men det hade jag nu inte tid med. På det stora hela har jag nog varit ganska nöjd under 2014, lite stress har det nog inneburit att budgeten är så stram hela tiden. Jag har konstant ångest över om jag ska studera klart snabbt eller försöka hitta något slags jobb för att få lite mera fyrk. Extra stress kom över att man som studerande med barn inte kan få bostadsstöd automatiskt men så kvalicificerar vi inte för allmänt bostadsstöd...

Nåja men som sagt, på det stora hela har 2014 varit snällt med mig. Sjukt snabbt har det gått, tycker det var typ igår som vi höll på att åka till Mallorca och höll på att flytta. Fatta att det snart är ett år sedan...

Fick äntligen lite fason på graduspöket (borde sitta och skriva forskningsplan as we speak) och uni-stressen är borta. Visst är det mycket ibland med studierna och frustrerande när man fått fason på sitt flow och så får man stanna hemma en vecka med sjukt och frustrerat barn. Då blir det inte mycket forskning gjort kan jag lova.

Nu känns det som om jag inte riktigt får till det med det positiva i det här inlägget. Men om vi säger så att utöver tids- och pengabrist har det varit ett skönt år.

Roligt är att eftersom Catten är några månader före mig med Isla så minns jag när hon började skriva om hur mycket roligare det är med en todler/taapero än med en baby. Då minns jag att jag tyckte att vi nog haft det riktigt kul med Kisen och fattade inte helt vad Catta menade. Tills Kisen gick igenom samma utveckling och jag plötsligt fattade helt vad Catta menade. Det är ju inte det att jag inte njöt av babytiden, det är fint med ett litet knyte förstås. Men efter en tid blir det lite "nähty" och när ungen äntligen börjar jollra på och man kan umgås och busa så är det kul på ett helt annat sätt.

Vi har det så mysigt nu för tiden när vi lagar mat hela familjen, dansar till nån fjantig låt eller ser på Mumin tillsammans. Ibland tänker jag att det måste se galet ut för grannarna när vi dansar tillsammans i köket, rimligtvis så ser de ju inte Kisen eftersom han är så kort och där står Nicke och jag och fuldansar loss i köket liksom.

Nåja, fick in  lite mys och positivitet, ska lämna er för denna gång med ett litet fint citat från mitt källmaterial till gradun, det är råd till en ungmö vid namn Katri, från en äldre med härdad dam Mrs Carlson:

"Så mitt råd till Katri är att taga en vänlig min på sig och få en Adams son att frälsa dig ur tjänstefolket, Ty att vara "kärring" är bättre än att tjäna."

Publicerad 03.01.2015 kl. 14:56

Ettan, tvåan?

Mycket snack om barn nummer två omkring oss. Alltså Gud också, inte vårt nummer två. Men man funderar ju på det ibland. Som ungefär den här tiden förra året när Kisen var under en månad gammal och andra började prata om sina nummer två planer och jag kände, kommer det någonsin att kännas så att jag vill gå igenom det där en gång till?

Läste ju Livet och barnet där det kommer en hel del på tal om ämnet och även Catten bloggade om det nyss.  Jag har alltid tagit förgivet att jag ska ha två barn. Allra, allra helst en flicka och en pojke. I den ordningen. Nå livet ville annorlunda och vi fick en son, och jag känner mig nöjd. Ibland sörjer jag lite att jag inte har en dotter, men ännu vet jag inte om det är en så stark sorg att jag vill göra någonting åt det.

Precis som Catten sparar jag det mesta av barngrejer, bara för att. Det känns mest sorligt när den flyktiga babytiden bröjar spurta mot sitt slut. Klyschigt ja, men så fort det går, fortare för varje dag. Jag kan inte riktigt försona mig vid tanken att det jag upplever nu är sista gången samtidigt som det är första gången.

Själv så är jag ju otroligt tacksam för min bror och även om det sägs att man inte ska skaffa barn för att ett barn ska ha syskon, så tror jag nog ändå att jag inte vill vara orsaken till att min son inte har ett syskon. Som tur behöver jag inte fatta det beslutet just idag. Om jag hade osinligt med resurser så kunde jag tänka mig fast hur många barn som helst, men bara om man fick föda dom så där på en kändisklinik USA där vårdpersonalen på riktigt skulle lyssna på ens krav...

Så känns det just nu. Det var kanske inte för inte som vår rådgivnings tant uppmanade mig att gå på pelkopoli om det blir fler barn.  hehe.

Publicerad 05.07.2014 kl. 09:42

Call me maybe (not)

Fick ett meddelande på FB där en bekant ville ha min nummer för att ringa mig om en grej. Spontan reaktionen "mäh", liksom gud vad jobbigt att tala i telefon. Alltså jag talar förstås rätt så mycket i telefon men det är mer så där dösnack liksom. Annat är det med halvt officiella saker, då föredrar jag att skriva mail eller textmeddelande eller dylikt.

Som tur har jag en inbygd excuse att inte tala i telefonen kvällstid i min son, så jag drog det kortet nu. Jag hoppades så där lite att sagda person då skulle skriva sitt budskap men icke, hen tycker nämligen att hen är "för lat för att skriva". Mäh x 2, jag är för lat för att tala i telefon, hade jag lust att säga, men gick sedan med på att ringas i morgon i stället.

Jag tycker att det på något sätt är rätt så utlämnande att tala i telefon. Och jo, jag inser hur ironiskt det är med tanke på att jag lämnar ut mig så här i bloggosfären och dessutom har svårt att vara tyst en sekund i verkliga livet... Att maila et dyl är så praktiskt dessutom när man har ett barn då man inte alltid hinner svara i telefon, man tar det då man hinner.

Är detta en generationskylfta (fast tekniskt så är vi väl samma generation med just den här personen) eller är det bara jag som tycker att det är so last millenium att ringas?

Publicerad 06.11.2013 kl. 22:38

Nattblogga

Ibland på natten har jag svårt att stänga av min hjärna. Då är det sjukt frustrerande att det inte går att blogga lika bra från min telefon som med min förra. I och för sig är det säkert helt bra för det som spiller över i min hjärna på småtimmarna är inte alltid det bästa. I går natt måste jag ändå skriva upp en lista med saker som jag vill blogga om för att kunna somna om.

Måste ta och kolla igenom vad det var som var så sjukt viktigt riktigt. I alla fall minns jag att jag ville kommentera Blondinbellas val av barnvagn. Uuu en riktig nagelbitare på min ära!

Tidsinställningen är en riktigt fin grej, måste börja utnyttja den. Ibland kommer det så mycket stuff ur min hjärna att jag är rädd att internet går sönder. Sonen sover rätt så bra just nu men jag har en så otroligt stor sömnskuld att jag går omkring och halvsover. Fasar för att försöka hinna upp till babyrytmiken i morgon...

Publicerad 02.10.2013 kl. 21:22

Var det planerat, Bella?

Jag tog ut en ipad-prenumeration på svenska tidningen Mama under graviditeten, främst för att jag var ett lätt byte för allt som handlade om graviditet och babyn etc. Jag blev förförd av det glossiga pappersnumret men snålheten och enkelheten vann (det gick inte att beställa tidningen till Finland utan att ringa till redaktionen, snacka om stenålders). Men Mamas och min smekmånad är nu definitivt över.

För det mesta glider Mama omkring och låtsas vara ett skönt alternativ andra barninriktade föräldra tidningar (seriöst?) men är bara för det mesta bara yta, yta, yta. En artikel var intressant, om än uttjatat ämne, nämligen 90-talisternas strävan till småborgerlighet som anses vara ett uppbrott mot 70-80-talisternas backpackande frihetsgeneration. Enligt Mama klassas jag som 90-talist även om jag är född på 80-talets senare hälft... "Vi" 90-talister vill hellre skaffa barn och spendera tid med familjen än jobba för karriär och ära. 

Sen fortsatte tidningen med att intervjua super 90-talisten Blondinbella för att bekräfta detta fenomen. Första frågan i intervjun var det som provocerade mig något så otroligt. Frågan lyder "Var barnet planerat, Bella?" Jag vet inte hur det var Blondinbella som ju öppet har berättat om sin längtan efter barn, men som jag bloggat lite tidigare om så fann jag det otroligt provocerande när folk ställde mig den frågan. Därför tycker jag att det känns så otroligt mossigt att Mama ställer den frågan just till en 90-talist. Ingen frågar 30-plussare i en intervju om de tajmat samlag för att föröka sig, varför skulle då en 22-åring måsta svara på en sådan fråga?

Vore jag i Blondinbellas skor så hade jag, förutom en mycket lättare skostorlek, knappt funderat på att skaffa barn eller inte, hon verkar ju i alla fall ha det finansiella på det trygga. Det tycker jag är ett av de avgörande kriterierna för att "skaffa" barn. Okej, jag är ju inte mycket äldre än Blondis med med mina 26 år, men har inget fast jobb etc etc. Jag blev nog hemskt förvånad första gången jag fick frågan om vårt barn var planerat. Kanske jag tänkte att om man varit gift (och dessutom i tre år) så skulle folk väl snarare sitta och rulla tummarna och undra när barnet kommer. Konservativ har jag ju varit sen jag föddes, fråga bara min mamma :D

Jag önskar att Blondinbella hade svarat med Icona Pops låt I love it, Men det är ju inte den goda Bellas stil så jag gör det i stället!

You're on a different road, I'm in the milky way

You want me down on earth, but I am up in space

You're so damn hard to please, we gotta kill this switch

You're from the 70s, but I'm a 90s bitch

I love it! I love it!

På Linko med det planerade (?) barnet

Publicerad 28.07.2013 kl. 11:14

Ratatas kategorier

Kategorierna var en del av bloggförnyelsen som jag såg mest frammemot. Jag är också glad att det kom någonslags kategorier. Fast jag hade hoppats att det skulle vara mer av typen Wordpress, där man kan skapa kategorier lite firare. Nu måste jag skapa en kategori före jag skrivit inlägget eller editera efteråt. Vill man ha mycket kategorier så blir ju listan också ganska lång...

Nå bättre så här förstås!

PS. Hur bäst är det inte att man nu ser sina gamla bilder. Måste ta och gå igenom de bilder jag laddade upp till bloggen förrut och göra en favorit i repris!

Publicerad 06.02.2013 kl. 11:54

Jahapp

På morgonen när jag kollade hade uppdateringen inte skett än. Nu har den ju bevisligen skett och massor med nytt finns. Jag måste nog fundera lite över hur bloggen ska se ut.

Nu finns det ju massor med alternativ, men de flesta bakgrunder är lite för far out för mig... Vi får återkomma kära blogg.

Var hos mammas moster idag och bläddrade bland annat igenom en bok om barnuppfostran från 1898, delar med mig i morgon av mina nyfunna visdomar!

 

Edit. Det lönar sig inte att försöka editera bloggens utseende när man är hungrig. Instant blood sugar anger rush. AAAAAA

Publicerad 01.02.2013 kl. 18:45

Follow on Bloglovin

Hej! Vad roligt att du tittat in på min blogg! Jag är 30 år, bosatt i Helsingfors med min man och våra två barn. Jag har precis börjat jobba igen efter barnen och äntligen inom "min bransch". Från att ha varit mammaledig studerande är det en rätt stor omställning.

På instagram hittar du mig på @jooles_snapshots

 

 

 





Blogs I read:

Anna - Less or more