Förlossningsberättelse

Efter att knappt haft några förvärkar under hela graviditeten fick jag under söndagen dras med värkar så gott som hela dagen. Till slut ringde jag till Kvinnokliniken och fick råd om hur jag skulle försöka lugna ner situationen eller alternativt avgöra om det var förverkar eller riktiga sammandragningar. Det lugnade ner sig då till slut.

Måndagen gjorde jag knappt annat än förberedde mig och sedan på kvällen fick jag äntligen ringa in till BB och fråga när snittet skulle göras. Svaret blev att vi skulle infinna oss vid labbet kl 07:30 och sedan var vi andra i tur till operationssalen. Vi lämnade Kisen hos mormor och morfar och gick hem och lyckades sova ganska lång natt.

Tisdagsmorgonen kom och jag fick ta på de fina stödstrumporna och 05:45 dricka mitt sista glas vatten. I äkta Helsingforsisk anda tog vi buss nummer 14 till förlossningssjukhuset och steg in där en kvart över sju på morgonen. Sen började vi bli lite små nervösa när labbet öppnade lite försenat, vi tog hissen upp till avdelningen och blev nervösare (åtminstone jag) för varje meter som vi färdades. Väl framme på avdelningen var våra förhandsinstruktioner slut så vi fick leta reda på en barnmorska och råkade träffa på Sanna som var vår egen barnmorska. Vi visades till väntrummet och det paret som var före oss satt redan där i sina operationskläder. Efter en låång stund (typ 20 min) fick vi äntligen också byta om och sen togs en kurva. Tösen var så livlig i magen att de hade problem att få en ordentlig kurva och jag blev nervös igen över att det skulle påverka vår plats i kön...

Typ kvart över nio kom de rullande på min säng och Tösens säng. Nicke fick ta över Tösens säng och så följde vi efter min säng till sjätte våningens operationssal. Salen var full med grönklädda kvinnor och jag blev lite nervös av att de var så många. Men de var trevliga och effektiva som ett rullande band.  Jag fick spinalbedövning och en kanyl för epiduralen inlagd. Det hade jag varit lite nervös för på förhand men det enda som hända var att min fot lite sprätte till och den var typ sned och dom satt den på nytt? Följde inte med så noga för var rätt rädd att det skulle börja ta ont, men det gjorde det inte.

Sen började de kontrollera hur bra bedövningen fungerade vilket också var jätte skumt. Man känner beröring men ingen smärta. Det hade jag svårt att tro på in i det sista men eftersom de lyfte ut mina organ på min mage så måst jag väl acceptera att så var fallet.

Jag kände när de gjorde snittet och nog hur de bökade omkring i magen. Det var inte precis skönt men det gjorde absolut inte ont. Jag spände mig nog precis hela tiden eftersom jag väntade på när det skulle börja göra ont. De sa att de skulle ta tid på sig eftersom det inte var bråttom, att det var bättre för babyn på det sättet. Sen sade de plötsligt att snart föds hon och 10:05 spräckte de hinnorna.

10:06 utbrast nån ”oi, sieltä tulee jotain tummaa” och 10:06 var hon född. Nästan direkt kom ett högt bestämt skrik och så såg vi mycket riktigt ett mörkt huvud som flög förbi på vägen mot putsning. Bakom skynket fortsatte de böka omkring i magen. Jag grät för att hon skrek till och det konkretiserades för första gången att vi faktiskt hade fått en baby. Som levde och fanns. Och för att hon hade långt mörkt hår.

De fortsatte böka omkring i min mage och efter en stund började jag lyssna på deras lugna prat. Jag uppfattade att något var lite fel, inte nu så där katastrofalt men något utanför normen. Fattade nu inte riktigt vad de pratade om. Sen sa en av doktorerna något om att det är irriterande att måsta ta ut livmodern när man precis fått den på plats. Sen ringde dom in nån högre stående läkare som kom in och mumlade något. De pratade något om att bränna blodkärl och precis när jag började fundera om jag borde lyssna på vad de talar om medan jag aktivt försökte att inte göra det så kände jag att de började sy. Då tänkte jag att det inte kunde vara nån större fara om de nu sydde fast mig.De hade visst lite svårt att få blödningen i den putsade livmodern att koagulera eller sluta blöda eller något eftersom de fanns nån ärrbildning eller endometrios.

Sen tog de raska grönklädda svärmen personal bort massor med slangar från mig och flyttade över mig till min säng och så var det över lika fort som det började. Några grönklädda typer rullade mig och lilltösen in till uppvaket och Nicke fick också följa med.

Det var sagan om kejsarsnittet det, ska skriva lite mer om hur det var efter snittet till näst men det här blev ren ganska långt. Summa sumarum så spände jag mig nästan hela snittet för nån värre smärta som aldrig kom. Definitivt mycket bättre än Kisens förlossning. Den främsta känslan är förvåning över hur lite ont det gjorde, jag trodde som sagt hela tiden att jag skulle få ens nära på den där överjordiska smärtan från förrra gången men inget kom ens nära. Jag är väldigt glad över att jag lyssnade på mig själv och valde kejsarsnitt framom att försöka föda nedre vägen en gång till.

Några timmar senare på avdelningen, mycket mer välmående än jag hade hoppats på.

Publicerad 09.11.2015 kl. 16:51

Värkar

Eeh, vi hade fattat ett mindre bra beslut under veckan, pådrivet av otrolig nyfikenhet. Dvs att vi skulle ta en dagstur till bygget och kolla på utvecklingen. Så dumt beslut i efterhand.

Redan på vägen till lande började svaga värkar provoceras fram av bebisens sparkningar. Först tyckte jag det bara var bra eftersom jag knappt har haft någo värkar och det ändå är bra för livmodern att träna även om man har elektivt snitt.

Men de vägrade sluta. Rundade av fiaskot med att insistera att vi skulle försöka hinna köpa ett par vinterskor till Kisen. Så vi åkte till ett shoppingcentrum. Där stod jag mellan hyllorna och kunde mellan värkarna konstatera att det knappt fanns några kuoman kvar i Kisens storlek. Vi hittade ett par, köpte det, hann några meter innnan vi konstaterade att det enda paret hade manufaktureringsfel. Fick ändå en bagel och en donits samt ännu mer sjuka värkar.

När vi äntligen kom hem fick jag ringa BB. Förvärkar ska ju i regel inte vara smärtsamma. Kan nu inte precis påstå att de här var jätte onda, men inte var de nu sköna. Riktiga värkar ska enligt HUS sidor komma med minst tio minuters mellanrum och längre än i två timmar och det kriteriet uppfylldes nog.

Däremot sa barnmorskan att de ska vara vågiga (? aaltoilevat) och brännande. Det var ju lite svårt för mig att minnas hur mina var eftersom Kisens förlossning började med vattenavgång och när värkarna väl körde igång var jag så jäkla le på att vara på sjukhuset att det är mitt främsta minne.

Hur som haver så uppmanades jag att duscha och sedan ligga ner för att lugna ner situationen. Varken jag eller BB är hemskt intresserade av att jag dyker upp innan mitt planerade snitt liksom. Duschen var en supremt misslyckad idé, blir alltid så sjukt otålig i duschen... Men att ligga ner fungerade nog. Det kom bara ett par värkar och sen avtog dom. Under natten kom det också bara några enstaka.

Min plan är därför att idag främst vistas i sängen för att lite spela på tid. Det känns nog ändå lite annorlunda på något sätt så vi får se... Om det blir uppehåll här på bloggen så beror det inte nödvändigtvis att förlossningen har satt igång, mobilbloggandet fungerar ju inte på min androidtelefon så det kanske bara betyder att jag inte mer orkar sitta framför datorn.

Publicerad 02.11.2015 kl. 08:47

Fortsättningen

Det känns ju lite konstigt att ta och hoppa upp på blogghästen igen efter ett så blottande inlägg, men tack för alla fina kommentarer, det värmde verkligen!

Veckoslutet har jag spenderat mest med att sova, på lördag tog vi en sväng via gudotterns tre årskalas, med resultatet att foglossningen blev riktigt irriterad. Igår började jag vara rätt så färdig med den här graviditeten. Man märker att man är programmerad att börja önska ut ungen vid de här veckorna.

Igår gick jag omkring och nästan önskade att förlossningen skulle börja spontant, fast det ännu är några veckor till snittet kvar. En och en halv veckas flunssande har lett till att jag är rätt så uppsvullen och har gått upp ett par kilon (hoppas det är vätska som rinner ut...) och blivit beroende av nässpray. Nu får jag börja vänja mig av vid nässprayen för jag tror inte att jag är förkyld mer även om min näsa är jätte täppt.

MEN för att det inte ska vara en allt för gnällig blogg: idag ska vi och kolla på ett förslag till kök till nya stugan. Väldigt spännande! Vi skulle eg göra det förra veckan men representanten hade nån familjegrej som kom emellan. Huvudet snurrar av pinterestdrömmar, få se vad verkligheten blir!

Publicerad 19.10.2015 kl. 10:08

Graviditetsdepression

Det här är ett svårt inlägg att skriva eftersom det så klart är ett väldigt känslosamt ämne. När man tänker på graviditet och depression så kanske man främst tänker på förlossningdepression och den depressionen som kan drabba mamman efter att babyn kommit till världen. I mitt fall har det gått lite tvärtom, jag lider väl främst av graviditetsdepression som en följd av min förlossningsskräck och pressen som det skapat i mitt liv.

Symptomen är klassiska: brist på ork, svårighet att få dagen att gå ihop, irritation, ledsamhet och svårighet att knyta an till den kommande bebisen. Eller som då i mitt fall, total förnekelse att hon kommer att överleva graviditeten/ förlossningen vilket får den här extremt smärtsamma graviditeten att kännas som en  onödig plåga.

Jag går hos en psykolog, det kanske är klart att det behövs. Men jag förstod det först inte själv. Jag var fokuserad på rädslan för att måsta föda medan psykologen allt mer ville fokusera på den kommande babyn vilket jag tyckte kändes grymt. Att tvingas tänka på ett barn som kanske inte kommer att överleva.

Främst känner jag mig ganska ensam, tröttheten och foglossningssmärtor har gjort att jag inte orkar träffa vänner och bekanta. Jag tackar nej, fast jag gärna skulle träffa folk men orkar inte. Bland "lyckliga" och förväntansfulla mammor känner jag mig som en infiltratör. Jag är också bitter, för jag tror att om vägen till elektivt kejsarsnitt hade kännats enklare så hade jag kanske inte blivit så här ledsen.

Det är nu några veckor kvar av graviditeten och jag känner kanske främst att det håller på att bli värre. Svårare att orka. Dagarna som aldrig blir färre, nätterna som fysiskt är jätte tunga när kroppen värker.  Välmenande kommentarer om att det inte är långt kvar som svider länge efteråt när det är en kamp att orka varenda. jävla. dag. Dygnet som räcker obönhörliga 24 timmar bara för att bli ersatt av en till jävla dag som tar 24 timmar igen. Om och om igen.

Som tur får jag hjälp, min man som orkar lyssna på mig, min mamma som hämtar sonen från dagis och svärföräldrarna som underhåller honom när krafterna inte räcker till. När kroppen inte riktigt orkar man hans trotsenergi.

Det här är inget piggt inlägg och det finns (ännu) inget lyckligt slut, men det finns ljus i tunneln. Själv tror jag att det lättar när barnet är fött och det slutar göra ont, dessutom är det största stressmomentet förlossningen borta. Ingen kommer att skrämma mig med "den jobbiga tiden efter kejsarsnittet" mer för det finns nog inga fler graviditeter på min horisont.

På ytan är allting så bra och rationellt tänkt är allting bra men med känslorna går det inte alltid att resonera.

P.S.

Jag tycker att Wikipedias artikel faktiskt har en ganska bra beskrivning av s.k. triggers.

Saras berättelse känns också ganska långt som min egen erfarenhet. Jag känner inte att min närmaste omgivning har spätt på det här med kejsarsnittmotstånd men under graviditeten så har det nog kommit många onödiga kommentarer om mitt "val".

En annan berättelse om graviditetsdepression där depressionen ändå har varit mycket mer allvarlig än min, men ändå läsvärd som ett exempel tycker jag.

Publicerad 16.10.2015 kl. 10:17

Sista graviditetslistan

En sista graviditetslista kör vi nu i vecka 37.

Halsbränna: Ibland men ingenting nära på som förra gången.
Ryggbesvär: Själva ryggen har nog varit ok, lite sjuk så klart men igen knappt som förra gången.
Bäckenbesvär: Lite molande värk kanske
Ligamentsmärtor: Jajamen. Speciellt på natten. Bland de värsta besvären tycker jag.
Foglossning: Jo. Måste pausa min gradu för det gjorde så ont, har nu haft datapaus i ca en vecka och skillnaden är märkbar.
Muskel- och vadkramper: Var hos osteopaten i förrgår på preventivvård. Han behandlade ytterlåren som tydligen har samma muskelhinna som de muskler som håller upp livmodern och den smärtan var inge kul.
Åderbråck: Forftfarande inget nytt! Beställde nu nya stödstrumpor då mina gamla har gått sönder. Bättre sent än aldrig?
Hemorrojder: Nej.
Nästäppa: Med den här flunssan? Så in i helsefyr och det ger inte med sig...
Urinvägsinfektion: Nej.
Känsligt tandkött: Nä.
Bättre hy och hår: Huden blev super torr av den kalla vintern så svårt att säga. Annars rätt neutralt tycker jag. Annorlunda än förra gången.
Illamående: När babyn trycker på så kan det vara lite nog.
Ömma bröst: Nej.
Viktökning: ca. 9 kg
Trötthet: Jepp jepp.
Upp och ner i humöret: int nu någo värre än normalt tycker jag.
Strimmor på magen: Fortfarande inga nya, jee. Men några röda s.k. saterlitprickar har jag nyligen fått så får se.

Putande mage men inte putande navel.
Putande navel: Nej.
Svullnader: Lite lite grann
Yrsel: Ibland.
Förhöjd kroppstemperatur: Dödsflunssa i alla fall.
Blodbrist/järnbrist:Vet inte.
Sammandragningar: Lite Braxton-Hicks
Sömnproblem: Svängningsproblem och toddlerproblem men annars som törnrosa
Konstigt matbehov: Int egentligen. Tranbärssaft vill jag ha, men det är väl inte konstigt i sig förutom att jag normalt föredrar sodavatten över all annnan vätska (med undantag för latte och rödvin).

Publicerad 15.10.2015 kl. 10:54

Den nya företeelsen eller vol 176 av saker man inte ska säga till en gravid kvinna

Ah, vecka 36 (35+2) idag. I princip sista graviditetsmånaden och det börjar igen droppa in en massa kommentarer som jag i egenskap av havande kvinna skulle hoppas att man kunde hålla som observationer i sitt stilla sinne.

Till exempel, höhöhö det är nära nu. Nå i princip, men i princip är det också en månad, det vill säga 4 x 7 nätter då jag inte kan svänga mig, måste ta värkmedicin för att mina höften är så sjuka att det är svårt att få byxorna på.

Eller personliga anti-favoriten tralala babyn kan komma NÄR som helst, hoppas du inte lite att den kommer snart/ lite tidigare? Nej för fan. Det här hoppas jag att folk slutar säga till obekanta på gatan (om du känner personen och verkligen vet att det inte är störande så var så god, dra för all del till med den största klyschan som tredje trimestern innefattar). I mitt eget fall så håller jag på att svettas med att få min gradu färdig, hinna med en hel del stugplanering innan det blir, i bästa fall, en månads uppehåll att hinna till bygget, plus då allt förberedande för babyn som jag så inte har hunnit med p.g.a. de tidigare nämnda orsakerna...

Desstom, i egenskap av förlossningsrädd som kommer att föda med kejsarsnitt så vill jag ju verkligen inte att förlossningen börjar freelanca och dra i gång veckor för tidigt. Det skulle verkligen inte vara bra för mig eller babyn.

Slutligen, varför skulle nån vela att dens baby föds i en månad i förtid? Fullgången baby vill väl alla smarta människors drömscenario och det betyder att man ska nå graviditetsvecka 37.

Här står jag vid bygget och låtsas att det finns sånt som ledig tid i den här världen...

Publicerad 05.10.2015 kl. 09:36

Packa sjukhuskassen?

Läste nyss ett blogginlägg om att det lönar sig att packa BB-kassen i tid. Vilket säkert stämmer, men så här i vecka 35 känns det aningen avlägset ännu. Kanske det ändå snart är dags att börja plocka ihop något? Man vet ju aldrig...

Meh, skjuter nog upp det ännu några veckor. Det känns som att utmana öde att börja packa stuff ren nu. Minns knappt något från den förhatliga BB-tiden så måst dessutom ta mig en ordentlig funderare över vad jag ska behöva. Typ Lansinoh-kräm och läppomada är det ända jag kommer på så där på rak arm och kläder till babysen tror jag att jag har koll på. Ipaden var bra att ha senast minns jag så där vagt.

Publicerad 28.09.2015 kl. 13:03

Fortsatt foglossningsgnäll

Idag gick halva dagen (och natten före det) till nya höjder foglossningssmärta och ligamentsmärta. Tror att en nerv hade blivit i kläm och det gjorde så ont att jag i ett skede bara låg och grät. Det var verkligen inte kul. Sen plötsligt släppte det lite, tror fullständigt att det var Murphys lag eftersom jag just hann fixa barnvakt och zonterapi...

Lite ont gör det nog ännu, så bortkastat är det inte. Lite googlande berättade också att det utsöndras hormoner som mjukar upp bäckenet och att det då är vanligt att nerver blir i kläm. Så välkommen till vecka 35 bara!

Publicerad 27.09.2015 kl. 17:32

Nionde månaden

Nionde graviditetsmånaden är inledd (graviditetsmånader räknar man ju 10 st för den oinvigde), vecka 34/40 för att vara exakt.

Fysiskt mår jag ganska bra nu eftersom jag har sluppit sitta långa tider medan min gradu behandlades och jag ändå inte kunde göra något på den. Det lär ändras nu för nu blir det lite att likt Don Quijote försöka få den fixad innan D-Day.

Psykiskt hänger det nog på en ganska skör tråd, det känns nästan övermäktigt att kejsarsnittet inte är fastslaget ännu så jag skickade ännu ett meddelande till rådgivningen ifall det skulle gå att påverka så att läkarbesöket skulle tidigareläggas. Vet inte om det går, men känner att jag skulle vela lägga det bakom mig och försöka tänka på babyn. Jag tänker mycket på min graviditet men vågar inte tänka på babyn just alls. Stackaren har inte ens namnförslag.

Ca 46 dagar enligt appen är  det kvar. Så åtminstone borde jag väl hinna beta av gradun innan dess? Tenterna får vänta till våren.

Publicerad 23.09.2015 kl. 11:28

Ny färgskala

Igen med den här graviditeten så har jag blivit uppmanad av vårdpersonal att försöka tänka lite mer på själva babyn och positiva tankar kring den. I motsats till förlossningsrädslan alltså. Det kanske känns konstigt om man läser min blogg som ju handlar ganska mycket om graviditet just nu.

Men tankarna är nog centrerade i själva graviditeten. Babyn vågar jag inte tänka på så mycket. I alla fall inte utöver här i bloggen. Nånslags coping method antar jag. Nå igår köpte jag igen lite kläder och tvättade allt som jag hittills köpt.

Man kan säga att Tösen kommer att ha en lite annan färgskala än Kisen hade.

Färgskalan blev faktiskt lite annorlunda än jag själv hade trott, var troligen ännu mer allergisk för rosa än jag trodde. Några ljusröda plagg fick slinka med men mest finns det ljusrött i kombination med andra färger, som små prickar eller hjärtan. Prickar tycker jag är jätte sött.

Annars tycks jag fastna för mintgrönt, ljuslila och kombinationen rosa/grått. Sen finns det en hel blåvitt randigt som var Kisens gamla som jag ännu tycker att är gångbart. Men med tanke på hur sällan jag minns att jag hade kortärmade bodyn på honom så hade jag en hel massa sådana när jag gick igenom vad jag skulle spara och vad jag skulle sälja.

Det som jag saknar från utbudet är Seppälä Kids. De slutade tydligen med babykläder så allt som jag har samlat på mig nu är begangnade. Det är verkligen synd för de hade jätte söta tjejgrejer.

En annan sak som jag tillät mig göra igår var att köpa ett mjukdjur åt Lillasyster. Fast det gick lite åt skogen för Kisen hittade den i morse och blev fullkomligt kär. Alltså han föreställde till och med en röst åt Pingu. Han som helst sover med bilar och bussar och väldigt sällan bryr sig om  mjukdjur...

Jag fick den tillbaka när han skulle till dagis men det kan hända att vi får idka byteshandel. Jag borde nog ha tänkt på att pingviner är hans favorit men jag försökte bara hitta något lika mjukt som hans Bamse.

Här en helt färsk Kis, just hemma från BB nedbäddad i mammalådan med sin pinfärska Bamse. Då såg jag bara "bebis" nu ser jag lite mer mini-nicke som alla dillade om då.

Publicerad 10.09.2015 kl. 10:06

I det åttonde inseglet

eller månaden. Jag fortsätter svara så där svävande på hur jag mår. Det är svårt att beskriva för sådana som inte varit själv i åttonde månade nyligen känner jag. My world is discomfort.

Vi kör vecka 32 nu. Här är jag på väg på en doktorsdisputation, det gick bra att sitta lite på två timmar, trodde jag under tiden. Men när jag steg upp från träbänken så började en så infernalisk foglossning att jag knappt kunde gå. Veckoslutet fortsatte i samma tecken.

Dags att göra sammanfattning av åttonde månade känner jag:

Halsbränna: Väldigt sporadiskt ännu.
Ryggbesvär: Nja, ännu inget jämfört med förra gångens smärta. Lite nu och då gör det ont.
Bäckenbesvär: Om man med bäckenbesvär menar att foglossningen gjort mig uppmärksammad på skelettdelar som jag aldrig kännt förrut så jo för helvete. Men inga inkontinensbesvär eller sånt.
Ligamentsmärtor: Jo, det känns nog lite i undre magen.  Promenader är jobbiga.
Foglossning: Aj för helvete. Jag tror att panadol är en placebosammansvurning som prästerskapet och andra kvinnomotståndare har hittat på. Den medicinen har då ingen jävla verkan på mig. Men tar den ändå för säkerhets skull. Om det annars skulle vara värre.
Muskel- och vadkramper: Vadkramperna är en ny fantastisk bekantskap. För vad behöver man inte mer än lite krampande ben. Fan-fucking-tastic
Åderbråck: Forftfarande inget nytt! Hoppas det håller i sig! En postiv punkt att fästa sig vid.
Hemorrojder: Nej.
Nästäppa: Inget värre.
Urinvägsinfektion: Tack Gud nej.
Känsligt tandkött: Njaaa. Men har tandläkartid imorgon för har nog lite haft olika fantomkänslor i tänderna.
Bättre hy och hår: Alltså förra gången tappade jag inget hår, men nu tappar jag som vanligt, kanske lite mer än vanligt känns det på något sätt som. Men mitt hår är ju rätt tjockt så det märks nog inte alls. Utom att jag får städa hela tiden när det finns hår överallt. Men tycker det ser glansigt ut.
Illamående: Om blodsockret blir för lågt kan jag nog må lite illa.
Ömma bröst: Nej.
Viktökning: ca. 6 kg
Trötthet: Jo.
Upp och ner i humöret: nå jo
Strimmor på magen: Fortfarande inga nya, score!
Putande navel: Nej.
Svullnader: Näj
Yrsel: Ibland.
Förhöjd kroppstemperatur: Inte vad jag vet. 
Blodbrist/järnbrist: Det hade faktiskt gått upp nu efter att jag käkat preparat med järn två gånger om dagen. Är faktiskt lite stolt över att min strategi verkar fungera. Satsar på att försöka hålla det bra nu så man inte behöver tänka på att bebisen sen får hård mage av järn.
Sammandragningar: Ganska lite.
Sömnproblem: Mera problem med att svänga sig från sida till sida...
Konstigt matbehov: Känner kanske lite förhöjt behov av sötsaker? Som chokladglass. Ibland känner jag också att det enda som hjälper mot illamående är något bakverk... Jag är också helt beroende av Arnolds tonfisk bagel. Kunde äta det varje dag... Men mest för att det känns neutralt och bra. Kycklingaversionen håller i sig lite.

Förra listan här.

 

Publicerad 07.09.2015 kl. 10:59

aj, för fan!

Okej så tidigare har jag tydligen lite haft ledvärk. Nu har jag foglossning med stort F. Hoppas det går om... Det känns som om nån sku ömsom knivar mig i höften och ljumsken, ömsom dra i det nyligen knivade området. Måste nödköpa panadol på stan, fast tror mest det var fejkmedicin och inte värkmedicin för nån verkan hade den i alla fall inte. Vecka 32 typ imorgon. Tjoho.
Publicerad 04.09.2015 kl. 17:02

Besök på hjärntvättningsklinken

Så kändes dagens besök på barnmorskeinstitutet. Känner mig helt matt efter läkarbesöket som var kontrollbesöket i vecka 30. Mina förhoppningar om att få ett snittdatum fastställt grusades på ca 30 sekunder och trots att läkaren kände sig tvungen att med jämna mellanrum försäkra mig om att jag inte var tvungen att föda nedre vägen så var det nog en häftig och kraftig dos propaganda.

Hur många gånger jag berättade att tanken på snitt är det enda som fått mig att lugna ner mig den senaste månaden så gav läkaren inte upp. Dessutom fick jag helt motsatta råd nu än förra gången från barnmorskan... Jag säger att det är en hjärntvättning eftersom jag alltid i ca en timme efter besöken känner mig lite mera bekväm med en igångsättning men det försvinner ju mera avstånd det blir mellan mig och barnmorskeinstitutet. Får se nu var vi landar på sista besöket om  ca 6 veckor. Jag som ren hann hoppas på att aldrig behöva sätta min fot på barnmorskeinstitutet igen.

Det verkar som om läkaren verkade tro att jag tycker att det skulle vara roligt med ett kejsarsnitt eller helt obevandrad i de olika alternativen. Det har tydligen ingen skillnad vad vårdpersonalen skriver för meddelande till varandra då de ändå inte läser vad den föregående personen har skrivit...

Nu ska jag försöka sova en stund. Postitivt är åtminstone att flickan mår bra, väger ca 1,2 kg och ligger med huvudet neråt. Vi fick se jätte fina ultra bilder på henne men tyvärr blir de inte så bra kvalitet på papperskopiorna.

Publicerad 24.08.2015 kl. 14:56

Mother to be- behandling

Till morsdagsgåva fick jag mother to be- behandlingen på Kämp Spa och den gick jag på igår. Under den här och förra graviditeten har jag nu gått på tre olika sorters graviditetsbehandlingar. Kämp Spa:s var definitivt den mest lyxiga av de alla tre.

Man kan komma tidigare till Spat och använda deras bastuavdelning, vilket jag gjorde. Jag testade den "italienska" ångbastun med eukalyptus och det var riktigt fräscht.

Själva behandlingen var en kombination massage och ansiktsbehandling. Man kan lite skräddarsy och välja antingen mer massage eller mer behandling. Jag valde mer massage, men jag tror att jag skulle rekommendera att ta mer ansiktsbehandling. Det var åtminstone mer speciellt för mig som sällan (kanske aldrig? minns inte) har gått på ansiktsbehandling. Jag tyckte det var jätte intressant att hon analyserade min hud, mitt "problem" visste jag ju om, dvs torr hud. Att jag slarvat lite väl mycket med hudkräm kom dock fram eftersom vissa partier var "uttorkade"... Så nu ska jag försöka bättra mig på den fronten.Inga solskador hade jag i alla fall så allt solkräms kletande har i alla fall betalat sig tillbaka.

Kämp Spa går man nog till för känslan, jag är van med lite mer kliniska, effektiva behandlingar men tror att hela avslappningsbiten med olika lounger och bänkar etc. var minst lika viktigt. Men om inte vattengympan idag löser upp min höftvärk så får jag nog vackert vagga vidare till osteopaten...

Publicerad 20.08.2015 kl. 11:57

Svängd bebis

Jag har misstänkt en tid att barnet har legat på tvären, i natt vaknade jag till en obehaglig men bekant känsla. Det "sved" något så otroligt på höger sida och visst var det ju bebisen som la sig antingen neråt eller uppåt. Magen har liksom en lite annan form idag.

Int för att det har nån större skillnad ännu på det stora hela, ungen ryms väl ännu att svänga volter i några veckor. Däremot verkar det nog trycka på andra strategiska punkter som blåsan. Håhå, hur många veckor var det kvar?

 

Publicerad 20.08.2015 kl. 11:32

Follow on Bloglovin

Hej! Vad roligt att du tittat in på min blogg! Jag är 30 år, bosatt i Helsingfors med min man och våra två barn. Jag har precis börjat jobba igen efter barnen och äntligen inom "min bransch". Från att ha varit mammaledig studerande är det en rätt stor omställning.

På instagram hittar du mig på @jooles_snapshots

 

 

 





Blogs I read:

Anna - Less or more