Håller på att packa igen, den här gången för ett veckoslut i NY med svärfamiljen. Packandet går lite trögt för jag skaffade Netflix för att se på filmer och serier och jag håller på att titta på Midsummer murders. Borde ha skaffat tjänsten mycket tidigare, fast kanske bättre att jag tittat på DC och inte på TV.

Lämnade min bag hemma i Helsingfors när jag var hemma så får försöka klara mig i storstaden med endast en liten ryggsäck och handväska. Svårt att packa rationellt när man bara vill sova.

Saker jag vill göra i NY:

- äta "äkta sushi" första gången på länge
- hitta en rayburn butik alternativt skaffa converse skor
- kanske se empire state building den här gången eller frihetsgudinnan.

Jag har inte planerat så mycket annat än att ta tåget upp i morgon.

är till exempel inte att man får lov av chefen att sova av sig sin jetlag men man lider av en jetlag då man vaknar för tidigt och således inte med gott samvete kan stanna hemma.

Printade ut visumansökningen till NZ igår. Bara 16 sidor. Dessutom så går det inte att få upplysningar muntligt från ambassaden då de gjort menyerna så långa att man dött av trötthet innan man lyssnat igenom halva. Seriöst, måste ta ett jobbsamtal emellan och meny tanten rablade ännu alternativ när jag plockade upp telefonen igen.

Fick större ansvar på jobbet igår. Intressant utveckling, amerikanerna är nog ganska snabba att låta en avancera om man jobbar hårt. Men mera ansvar betyder ju mer jobb, fast jag är glad att få nya uppgifter, det håller det monotoma på avstånd.

Vilket veckoslut! Har nu sett S & P tryggt inseglade i ätenskapets hamn. Klappat min soffa, njutit av att sova i en jämn säng. Simmat (!), simtag och allt, i tio gradigt vatten. Festat, festat och festat samt njutit. Det blev för kort, paniken kom lite på i slutändan, men nog ska jag väl klara av att ta mig tillbaka till allt i december.

Rinkan vägde endast nio kilo vilket säkerligen är super rekord. Tror att mitt handbagage vägde mer på vägen hit.

Å, Helsingfors-Vanda förtjänar en kärlekssång igen. Renoveringen 2009 har tagit flygfältet till helt nya höjder. Åt ytterst god smörgås på Café Helsinki.

Hjälp, nu boardar jag ren!


Puss på er, kanske vi hörs i London!

Är fortfarande arg för att min rem gav efter på min väska och den duntade i marken med min laptop. Laptoppen överlevde helt tydligt eftersom jag bloggar från den men ena hörnet blev intryckt. Det stör mig alltid helt otroligt när saker går sönder, fast det bara är en skråma.

Dränker mina sorger i vin. Tre sorter.

Tidigare var jag alltid väldigt stolt över att Helsingfors-Vanda alltid klarat sig så bra i internationella jämförelser men jag har inte funderat över varför.

Nu vet jag. 1) det finns shoppingkärror som man kan rulla handbaggaget på. Självklarenhet trodde jag. Icke.

2) Det finns gott om infotavlor som berättar, för det första var du är. Ganska viktigt kan man tycka. För det andra, infotavlor som berättar när ditt plan avgår, vilken gate etc, var femte meter. Praktiskt och själklart kan man tycka. Icke så. Jag kan förstå att det inte behövs på Vasa flygfält eller till och med på charter inkastar flygfält som Salzburg. Men herre gud så man saknar dem när man måst gå 300 meter till närmaste tavla. Jag har ju ärvt min pappas paranoia så jag måste kolla ca 1000 gånger i minuten.

3) Kosmetika. Varför är det så underskattat på USA:s flygfält? På Newark fanns det en så liten kosmetikavdelning att det inte ens fanns svart maskara. True story. Här fanns det nog svart maskara men det var bara två dollar billigare än i Sephora så jag blev snål fast jag har nästan slut på maskara.

Positivt för Dulles, massage stationer i korridoren. Fick nästan ordagrant skiten bankad ur mig av en kvinna, som om vi säger det finkännsligt, skulle vinna mig i en brottningsmatch 6-0.

Så partyt igår, enormt amerikanskt townhouse, tre fyra våningar fylld med unga kongressarbeteare och andra DC young professionals. Igår var det dessutom Cinco de Mayo så temat var Mexico. Vilket betydde tortilla chips, Sol & Corona och Margaritas. Inte helt fel. Festen var på ett ställe som heter the Jonathan House eller the J-House. Kongressmannen jag jobbar för har faktiskt bott där i sin ungdom.

Det var öppen bar, eld på bakgården, sällskapsspel och dans. Men jag satt mest med K i ett hörn och skrattade åt människorna. Det var fantastiskt roligt. Det var ett så kallat sqaure party, killarna som bodde i huset trodde att de var lite coolare än vad de egentligen var. Om ni har sett Cry Baby och minns the Squares så vet ni ungeför hurudant gäng det var där igår. Tema nördar som festar loss. Fast det var tryggt och trevligt så jag klagar inte.

Åååå kuningas idea, rida på  NZ i Lotrs fotspår jag tror jag dör!! Jag ska så gör det här.

Nej det är inte en ny fantastisk vits som jag hittat på utan min dag hittills. Laddade hobbiten på min läsare och cyklade iväg. Cykelturen började bra med att jag cyklade förbi tre hjortar som betade vid åstranden, vad är väl mer idylliskt än det?



En bit därifrån började det finnas en hel del officiella meddelanden från polisen på varje träd och stolpe. Visste att det inte skulle vara bra för psyket att stanna och läsa men gjorde det ändå. Tydligen härjar det en våldtäktsman eller två på cykelvägen. Han har slagit till två gånger på två veckor. Papperna var illustrerade med fantomteckningar och en varning om att den senare bar på ett hand eldvapen. Och då slår det en igen att man är i Amerika. Att det finns grund i de där sjuka tv serierna och att man ska lyda när myndigheterna säger att man inte ska vistas i parken efter skymningen. Kanske det är bra att jag oftast är för lat för att cykla på kvällen...