Jag misstänker att jag sprider angst omkring mig både i bloggosfären och bland mina facebook vänner med att joma om att jag inte har någonstans att bo. Men tiden tickar på här borta och det är verkligen inte det lättaste att hitta någonstans att bo här.

Var och tittade på ett riktigt trevligt hus idag där det bodde tre andra kufar i min ålder, de hade till och med en bakgård där man kan grilla. Men också dessa har eventuellt andra på lut och kommer att fatta sitt beslut först på måndag så det är limbo tills dess.

I morgon ska jag och titta på ett ställe som ligger så skotsin Nevadassa att det på riktigt kunde vara i Nevada. Men man ska aldrig säga aldrig. Dessutom har jag ett ställe i Virginia som kunde fungera, men det är ett kristet ställe, vilket inte är något problem, kristen som jag är. Det kan antingen vara hur kul/fint som helst eller så är det värsta sekt stället. Enda kruxet är att dom vill att jag ska ringa och here's the thing, dom som känner mig vet att jag inte har något som helst problem med att stiga upp framför en hel del människor och prata vad som helst, jag är utåt riktad och relativt säker på mig själv. Men jag hatar att ringa upp folk. Vare sig det är för jobb eller privat. Jag diggar inte det att man inte kan läsa folks reaktioner över telefonen.

För övrigt så är Foggy Bottom inte så mycket mer än ett coolt namn. Det domineras mest av George Washington University och deras frat/sorority hus. Vilket i säg är helt kul att titta på men det finns just inga restauranger eller kafér i området så om någon funderar på att åka till DC så rekommenderar jag hellre Georgetown som verkar riktigt kul.

Over and out for tonight. Håll tummarna för kämppän igen.

En popkulturär referens till både GG och den eg. filmen om bussar. Idag har mamma och jag tränat på att åka metro. Det visa sig att de va helt bra att träna, vi fick problem redan vi första bommarna.

Morgonens åska har utbytts till strålande sol och vind. När man går där ute kan man riktigt känna våren mot ansiktet. Det är riktigt skönt. Det är det enda som gör att jag inte är helt förstörd just nu, att vädret åtminstone är skönt. De första blommorna håller på att slå ut i blom här också, narcisser och vintergrönan blommar redan på sina ställen, sjukt att se blommor i januari. Om det blir takatalvi blir jag skit arg.

I morgon ska jag och kolla på en bostad i Maryland. Hoppeligen skulle det inte vara för lång väg med metro och hoppeligen ett trevligt ställe. Om det inte är det så vet jag faktiskt inte riktigt vad jag ska göra.

Idag såg jag riktiga bostadslösa. Eller förstås har jag sett dem redan tidigare, men vi irrade runt kring Capitol och hamnade utanför ett härbärge för bostadslösa. Två män kom gående emot oss, och jag har aldrig känt en sådan stank av urin i mitt liv tidigare. Stanken hängde kvar i luften ännu 20 meter efter männen. Så jag kan inte klaga.

Vi åt lunch i Chinatown och jag fick detta optimistiska meddelande i min lyckokaka:

Inget nytt under solen. Har skickat säkert över tio svar på annonser om bokstäver men har ännu inte hittat något. Så deprimerande. Att svara på de här annonserna är som att svara på datingannonser. Hittills har jag bara fått ett svar och det var verkligen inte ett ställe jag skulle vela bo på. Vet inte vad mamma tyckte om det egentligen för hon sa bara att "om man inte hittar något annat". Är däremot 100 % säker på att om min pappa eller min man hade sett stället så skulle de har förbjudit mig att flytta in dit på fem röda.

uuu bara tanken på det fläckiga täcket och dynan får mig att må illa. Kufiska typerna var nog det värsta. Det fanns dessutom en bandande videokamera i vardagsrummets hylla.

Sen när jag mår bättre och har hittat min bostad ska jag sätta upp lite bilder och skriva om en fin kanal promenad som jag är säker på att min svärfar kommer att vela se. Och min svärmor också för promenaden leder till ett shoppingcentrum och en shopping gata med fina butiker OCH hemgjord glass. Vad är väl bättre?

Och S där finns en bröllopsbutik, satt det på minnet för dig!

Hade en super inspirerande dag, mamma och jag promenerade in till Georgetown som var jätte vackert. Lyckades fixa bankkonto (checking account, I has me some checks now) och nytt telefonnummer och var på jätte gott humör.

Sen kom beskedet att lägenheten jag tittat på igår som jag verkligen diggade hade gått till nån annan som kunde stanna längre. Det gjorde mig ganska ledsen och nu har jag ingen större lust att blogga om allt kul. Hade fina Friends referenser och allt på lut.

Parkbänken nästa.

Aj aj aj! Nu bär det av! I morgon klockan 8 går flyget. Väskan är packad till sprängningsgränsen. Har två möjliga lägenhetes tips, tack vare alla härliga nära och kära som har hjälpt mig. Hoppeligen blir det något av någondera!

USA here I come!

Det suger att packa!! Jag måst packa för nästan 5 månader, vad är det viktigaste, vad behöver jag? Vad är onödigt?

Väskan är för liten, hjärnan fungerar inte. Craaaazy, I'm going craaaazy.

Okej okej, jag kan köpa saker när jag kommer fram, men med närmare 1000 dollar hyra i medeltal så vill jag minimera onödigt köpande. (Shopping går ur en annan plånbok, eller hur?)

Jag har två hela dagar kvar i Finland, eller den här dagen har ju redan hållit på en stund så egentligen är det bara 42 timmar tills flyget startar. Resten av landet håller ännu på att obsessa med presidentvalet och jag känner bara att blä. Det är konstigt för före Haavisto gav sig in i racet så uppskattade jag honom och hans bedrifter men nu orkar jag inte bry mig om vilken grå gubbe som får leka galjonsfigur i sex år frammåt.

Ett betydligt mer spännande val väntar mig på andra sidan Atlanten där man åtminstone inte kan anklaga kandidaterna för att vara gråa. Men nog om världspolitik. Jag är upptagen med mig själv just nu.

Väskan är nedtagen, två maskiner tvätt hänger på tork. Det känns otroligt att jag ska bryta upp från min ljusa vackra lägenhet och mina rötter och ge mig ensam ut i världen. Jag förvånas ideligen över mitt beslut. Inte så mycket att jag åker iväg utomlands utan för att jag åker ensam, men nog också över att det är jag som åker. Jag brukar följa med vänners resor och äventyr på facebook och känna lite avund när de sker på varmare breddgrader, men direkt när jag loggat ut så är det glömt. Jag är nöjd med mitt liv och mina rutiner. Jag trivs med mitt smågamla borgerliga myspys liv. Nu har jag offrat all den här tryggheten på ambitionens altare. Jag visste inte ens att jag hade såna ambitioner. Snart får vi se vart det leder.

Idag morse när jag vaknade och kollade min epost kände jag för att hoppa upp och ner av glädje. Min vänliga kontaktperson i kongressen hade mailat lite vänner och en nappade och hade en lägenhet att erbjuda. Jag svävade på fucking rosa moln hela dagen medan jag väntade på att DC skulle vakna och jag skulle kunna kontakta snubben. Lägenheten passar perfekt.

Kruxet, varför jag icke mera surfar på moln, är att jag borde vara där nu och kolla på den och nappa den. Dom lova vänta tills onsdagen med att bestämma vem som får lafkan. Men om dom hittar nån kongressanställd som kan vara där längre än jag så är jag ute i kylan igen. So close, so close.

Alla som håller på mig där ute får lov att hålla tummarna riktigt hårt, för jag kollade på den här bekanta kartan att det ser ut att vara riktigt tunnsått med knivmord där i trakten. (Ganska nära Capitol).

Jag vill int bo i en pafflåda. C'moooon give me some luck.

Idag kom det på posten, visumet.Efter tre månaders rumba har jag nu det svart på vitt i mitt pass att jag får vistas 5 månader i USA. Efter att visumet kom fram insåg jag att jag har gått omkring i åtminstone en månad med axlarna uppe vid öronen. Nu får jag börja kämpa för att få ner axlarna igen.

Fint att det kom, åtminstone tre arbetsdagar innan flyget går, jag menar int ska man ju göra klart saker onödigt tidigt. Det är därför jag inte har lägenhet ännu, det är så roligt att leva osäkert. Skönt alltså att Craiglist är nere så då kan jag inte ens i misstag hitta en lägenhet.

På måndag ska jag börja fundera på en lägenhet igen, hoppas ingen tvingar mig att fundera på min stundande bostadslöshet före det.

Tschüss!

Jäklar vad tiden går snabbt när man har en deadline. Nu har jag snart (hoppeligen) klarat av all byråkrati. Allt höll på att snubbla på att jag glömt ta med ett returkuvert med tillräkligt stort returvärde så jag fick springa till r-kiosken och köpa 7 (!) st postmärken.

Nu har väderbörandes fingeravtryck för andra eller tredje gången donerats till Förenta Staterna. I morgon, vill Gud, får jag mitt pass med mitt visum.

Kunde skriva ett långt inlägg om ett litet rum, tre vakter och en metalldetektor men är nu så trött på hela rumban att jag tänker gå och äta ett paket auraost. mums mums. Jag kommer att behöva två stolar på flyget.

EDIT: till min stora besvikelse fick jag varken svara på frågor eller försvara mig mot anklagelser om prostitution, barnsoldater eller smittosam spätälska. Hela intervjun tog två minuter och nu bevär jag för att jag sku ha tryckt fel på någon knapp och i misstag erkännt drogsmuggling, pengatvätt eller judeförföljelser. Jag är snäll, jag lovar!!